Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
Att Piccolomini med sitt kavalleriregemente spelat en viktig roll
i slaget vid Liätzen, har alltid varit kändt och intygas genom de
utmärkelser, som Wallenstein efter slaget tilldelade honom. Däremot
ha uppgifterna varit mycket osäkra rörande den plats ban intagit i
slaget och de rörelser han därunder utfört.
Enligt Wallensteins ursprungliga disposition och enligt den vanliga
berättelsen om slaget hade Piccolominis regemente sin plats på hans
högra flygel nära centern. I enlighet bärmed har man vanligen
framställt Piccolominis andel i slaget på det sätt, att han under
slagets andra skede från fiendens högra flygel huggit in på och
hjälpt att nedgöra de svenska fotbrigaderna i centern. Men af till-
förlitliga uppgifter från den kejserliga sidan (Diodati, Khevenhiller)
har man trott sig kunna .sluta, att Piccolomini i slagets början blif-
vit sänd från den bögra flygeln, där han först stått, till den venstra
för att stödja denna flygel, som vacklade vid konungens anfall. Af
Piccolominis egen berättelse får man dock ingenting veta om en
dylik förflyttning; man skulle däraf sluta, att Piccolomini allt ifrån
slagets början befunnit sig på Wallensteins venstra flygel, där han
hade sin plats till venster om Götz. I början af slaget hade regemen-
tet att utbärda en mördande musköteld från de båda infanteribrigader
(svenska och gula), hvilka först öfvergingo vägen och grafven. Efter
en kvarts förlopp gick Piecolomini i sin ordning till anfall och dref
en af brigaderna tillbaka öfver vägen, men drog sig därefter själf
tillbaka. Nu framträngde från svenska sidan ännu en infanteribrigad,
det blå regementet, och angrep regementet Götz. Piccolomini skyndade
till dess hjälp, bragte regementet att hålla stånd, angrep medelst en
vhalf caracol> det blå regementet i flanken, nedhögg det och tog flere
fanor. Därefter stötte han på ett kavalleriregemente (småländingarna?)
och slog äfven detta. Så berättar ban själf.
Det var vid denna tidpunkt han af sina soldater fick höra att
konungen af Sverige stupat. Han trodde sig veta, att konungen, på
väg att skynda sitt infanteri till bjälp, passerat förbi hans regemente
(i spetsen för småländingarna?), och var viss därom, att hans folk,
möjligen äfven några från Götz regemente, voro de, som bragt ko-
nungen om lifvet. Han begaf sig till och med till platsen och såg
döende på marken konungen eller den som soldaterna uppgåfvo såsom
sådan; hade han varit viss därpå, hade han lätt kunnat bortföra
liket(?). En af hans soldater hade öfverlämnat åt honom konungens
kyller, en af Götz” soldater hade tagit bans ring, halskedja och ur.
Hvart de sistnimnda föremålen tagit vägen, är oss obekant, kyllret
åter är detsamma, som ännu förvaras å arsenalen i Wien.
De viktigaste resultaten af Piccolominis bref äro sålunda, att
man fått visshet därom, både att Piccolomini från slagets början
kämpat på Wallensteins venstra flygel, midt emot den, där konungen
befann sig, och att det: var i strid med Piccolominis (och Götz")
ryttare som konungen stupade.
Piecolominis uppgifter kompletteras af dem, som förekomma i
ett bref från hans brorson, ryttmästaren Silvio Piccolomini, tryckt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
