Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA ÄLDSTA REFORMATIONSSKRIFTER OCH DERAS FÖRFATTARE 101
privata», och Baazius omnämner först, huru konungen reformerade
sitt hof. Äfven de öfriga afdelningarne i Baazius’ kapitel:
disputationen mellan Olavus Petri och Peder Galle, inrättandet
af visitationer, Bibelöfversättningen och konungens måtta vid
reformationens genomförande återfinnas hos Paulinus. Hos Pau-
linus läses bl. a., att konungen rådfört sig med Laurentius Andrere
och Olavus Petri om reformationen, och nagra rader nedanför
star: »S. Bibliorum in idioma sveticum versioni incumbere iussit»>
(sid. 66). Hvilken eller hvilka — kunde Baazius med rätta
fråga.’ Detta spörsmål fann han besvaradt i -— det åtminstone
enda tryckta arbete, där denna sak behandlats, nämligen —
Johannes Magnus historia, där den katolske ärkebiskopen be-
skylde Laurentius Andreze för att hafva följt den gotiske bibel-
öfversättaren Ulfilas exempel och på flere ställen fördärfvat
Kristi evangelium, d. v. s. det nya testamentet. Sammanställer
man dessa båda källor, så har man Baazius’ notis, tv tillägget
att öfversättaren följt Luthers föredöme är väl endast Baazius’
egen gissning och uppgiften att Laurentius Andre förklarat
Nya Testamentet vara »summam ac fundamentum Evangelii>
är tydligen hämtad ur >Nyia Testamentits> första förspråk.
Baazius’ arbete utkom 1642 och var under mer än ett aär-
hundrade det arbete, hvarur man i Sverige hämtade sitt kyrko-
historiska vetande. En notis hos honom kunde saledes lätt
öfverga till trosartikel. Da Messenius sedermera blef bekant,
ansågs hans däremot stridande uppgift naturligtvis vara orimlig.
Detta visar sig lätt vid en öfverblick öfver de yttranden, som före-
kommit rörande denna fråga, och denna revy skall äfven adaga-
lägga, huru föga man brytt sig om att verkligen undersöka saken.”
Schefferus, hvars bekanta arbete »Svercia Literata» utkom
1680, upptager utan vidare Baazius’ uppgift, men begar sam-
tidigt ett misstag, som ända in i våra dagar visat sig ödesdigert.
Bland Laurentius Andress” arbeten uppräknar han: >Versionem
1 Hvad Paulinos menar är tydligt, ty han afser konungens befallning om den
katolska bibelöfversättningen, samt att befal iogen blifvit gifven åt Johannes
Magnus. Men då han ej anför Peder Svarts tillägg, att denna öfversättning aldrig
kom till stånd, kunde Buanzins naturligen latt komma att tänka på den prote-
stantiska, som verkligen blef af, och detta så mycket mer som händelsen förlägges
till 1524 (i Hist. Act).
> Denna öfversikt kan synas öfverflödig, och i en föregående framställning
af frågan bar jag förbigått den, men då jag härför blifvit klandrad, har jag ansett
lämpligt att nu framlägga skälen för min åsikt.
»Lanrentius Andrew Presbyter Stregnensis primuwm, post Archidiaconus
Upsaliensis, tune cancellarius Regni Sveciie.>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
