Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA ÄLDSTA REFORMATIONSSKRIFTER OCH DERAS FÖRFATTARE 121
såsom ett gravamen. Johannes Magnus yttrar där således i
själfva verket knappt något annat än Peder Svart: nämligen att
Laurentius Andree blef Olavus Petris lärjunge och — >»sasom
sadans skulle jag vilja tillägga — på mänga ställen fördärfvade
Kristi evangelium. Skulle det hafva varit Johannes Magnus"
mening att gifva en historisk framställning af det svenska öfver-
sättningsarbetet, skulle han naturligtvis hafva yttrat sig annor-
lunda, men detta var alls icke hans syfte, utan han ville blott
rikta ett angrepp mot sin gamle fiende Laurentius Andrete, och
detta angrepp anbringade han — för öfrigt ganska klumpigt —
på första bästa ställe! Den första kätterska rörelse han be-
handlade i sin historia var goternas arianism och Ulfilas bibel-
öfversättning, och här fogade han in angreppet. Taget i och
för sig, utan samband med de öfriga punkterna i samma kapitel
och utan samband med öfriga fakta, synes visserligen — det
medgifver jag gärna -— detta ställe tillerkänna Laurentius Andrex
ett större inflytande på öfversättningen, än hvad man af öfriga
källor kan antaga, men å andra sidan måste medgifvas, att
detta yttrande äfven i den tillspetsade form, det fått genom att
göras till ett speciellt mot Laurentius Andrex riktadt anfall, dock
icke innehåller något, som ej kan förenas med uppgifterna hos
Peder Svart, Messenius, Historia Metropolitana och brefvet till
ärkebiskop Olof.
Jag går nu att skärskåda de öfriga skäl, som tala för att
Olavus Petri och icke Laurentius Andre&e varit öfversättningens
hufvudredaktör.
Såsom Stave visat i sin granskning af den svenska öfver-
sättningens text, är denna ett mästerverk af filologisk kritik,
framkommet genom ett noggrant afvägaude af fördelarna i Luthers
och Erasmus" öfversättningar. Att tolken äfven tagit hänsyn
till den grekiska texten, är likaledes en sak, som af Stave blifvit
adagalagd. Bibelkritiken är, som man vet, reformationens skapelse,
1 Steffen yttrar på tal härom: »I dessa Johannes Maunus” ord finner jag nu
en bekräftelse på min åsikt om att öfversättningen verkställts från börjun oberoende
af Luther. Ty om det, såsom tydligt framgår, varit Johannes” mening att ned-
sätta Lanrentius, hvarför skulle han ej sagt, att Lanrentius följt Lutbers exempel
soarsre än Ulfilas?> Att ban vulde Ultilas och icke Luther som exempel, beror
naturligen helt enkelt därpå, att tanken rann på honom, då han skref »de nt-
ländska göternas» historia och därvid för första gängen kom att tala om bibelöfver-
sättniovgar. Den lutherska reformationen behandlas alls icke i hans historia, som
slotar med Gustaf Vasas tronbestigning. Någon möjlighet att foga in angreppet
på den plats, dit det kronologiskt skulle hafva hört, fanns således icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
