Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGEN I SVERIGES HISTORIA 1594 229
och mer detaljerade, att vara konungen och konungahuset trogna
och för dem offra all sin välfärd, lif och lefverne, gods och ägo-
delar och allt hvad de ägde, såsom det hette i ständernas »general-
jurament> till Erik XIV år 1561. Det var lagstadgadt, att
konungen skulle taga sitt råd bland infödde riddare och svenner,
liksom att ärkebiskopen där var själfskrifven. Konungen hade
visserligen 1527 fått rätt att bestämma med »huru många hästar»
en ärkebiskop, liksom andra biskopar, skulle rida, men intet
folkets beslut hade för den senare stängt dörren till rådet. Det
sattes dock aldrig i fråga, att den första evangeliska ärkebiskopen
där skulle taga säte, och det var en tid tvenne tyskar, som i
detsamma år efter år utöfvade ett afgörande inflytande samt
uppsatte rådets betänkanden, hvilka sedan öfversattes på svenska.
Den förändring, som hos samtiden väckte största upp-
märksamhet, eller arfrikets införande, hade visserligen omsider
fått ständernas bifall. Men den betraktades af de politiskt
bildade generation efter generation med en hemlig skräck. En
arfkonung kunde ju ej påläggas nägra band, och hans undersåtar
voro till sitt rättsskydd föga bättre än trälar. Att lagbinda
arfriket var en uppgift, som satte statsmannavisheten på det
svaraste prof.
Men det var icke ensamt konungabalken, som Gustaf Vasa
satte sig öfver. En gammal lagfäst rätt var allmogens att till
häradshöfdingssysslor upprätta förslag. Det hände, att en menighet
ännu gjorde anspråk därpå, men den fick till svar, att Sverige
vore ett gammalt konungarike och. enligt landets lag och kristlig
sed tillkomme det konungen att efter behag till- och afsätta
både häradshöfding och lagman — och någon protest hördes icke
af. Landskap och härad hade sedan urminnes tid omgifvits af
stora skogar, som >»alle män» brukat gemensamt och förfogat
öfver. Nu hette det, att >»alla ägor, som obyggda ligga, höra
Gud, konungen och kronan till.» Konungsådra hade en gång
varit den för allmän trafik öppna farleden i rikets strömmar,
som ej fick stängas genom vattenverk. Nu tolkades termen som
bevis för kronans äganderätt till vattendrag och fisken, och dessa
skattlades. Odalmannarätten hade sedan hedenhös varit den
svenska bondens dyrbaraste klenod. Nu hette det, att om bonden
vanskötte sitt hemman, ägde konungen genom sin fogde att sätta
en annan i stället, som bättre förstode att bruka jorden till sina
barns och — till kronans bästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
