Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
I en käckt och friskt skrifven inledning har utgifvaren summe-
rat sina intryck af de bref han publicerat och sökt, så långt de
räcka, analysera Karl XII:s karakter — för att icke tala om att
han där samlat och tillgodogjort sig de bästa godbitarne, de mest
karakteristiska utlåtelserna i dessa mycket originella skrifvelser. Till
en början redogöres för hvad han kallar Karl XII:s-kulten, dess
uppkomst och utveckling. Det är tvifvelsutan riktigt, att det var
under 1730- och 1740-talens krigiska stämning i Sverige, som »det
unga hattpartiet bemäktigade sig hans (Karl XII:s) gestalt»; i flere
af Dalins dikter ljuder, kanske för första gången efter hans död, en
liflig beundran öfver hjälten, på samma gång som representanten för
det hårda enväldet råkade i glömska, och vid jämförelsen längre fram
med hattpartiets ömkliga krigsbedrifter kunde Karl XII:s aktier ej
annat än stiga. Sitt högsta stadium nådde Karl XII:s-kulten, menar
utg., under tiden för den fosterländska rörelsen i vår vitterhet efter
1309, och han anför som bevis bekanta dikter både af Tegnér och
Geijer. Han glömmer att anföra det kanske sublimaste uttrycket
för denna beundran, fast från senare tid, Strandbergs dikt vid Karl
XlI:s statys aftäckande 1868, t. ex. strofen:
>Och aldrig går den knugen ur vårt sinnelag allt se’n
Han grott ihop med vår natur halft nnnat sckel re’n,
Den kämpen ntan svek och harm, på en gång stark och mild.
Ryck våra barn utur vår arm, tag hjärtat ur vår egen barm,
Men rör ej vid hans bild.>
Utgifvaren ger oss sedan — med ledning af brefven — en
talangfullt skizzerad bild af Karl XII. Det är icke vår mening att
här bryta en lans för den konung, som i fjorton år kämpade eller
hvilade fjärran från sitt rikes gränser och i otid graflagt Sveriges
politiska storhet. Icke dess mindre tyckes oss utg. här och hvar
lägga väl mycket mörkt i sin teckning. Så t. ex. i fråga om den
skoningslösa hårdheten. Vi tro icke att man får taga en tjugotvå-
årig yngling alldeles på orden i hans förtroliga bref, eller att det är
så farligt, som det låter, när han talar om att >klå och fax. Skulle
vi själfva dömas efter bvad vi låta undfalla oss i privata utgjutelser,
råkade vi illa ut litet hvar. Vill för öfrigt någon höra ett opartiskt
omdöme om den svenska krigföringen i Polen i detta hänseende,
kunna vi hänvisa honom till ett annat ställe i detta häfte (s. 87),
till dansken Just Juels uttalande. Polackarne höllo enligt honom
mera af svenskarne, fast de voro fiender, än af ryssarne, fast de
skulle vara vänner. De förre aftvungo dem visserligen »stora pengar»,
men när de betalat hvad de skulle. fingo de behålla resten i ro
>som uti djupaste fred>. De senare åter, när de fått hvad de äskade,
foro ändå fort att plundra, röfva och stjäla På samma sätt dömer
utg. kanske nog strängt om »lathundedagarna» (det är Karl XII:s eget
yttrande) i Bender. Den svenska diplomatien utvecklade dock där-
under en storartad verksamhet, och en verksamhet, som det väl också
var förnuft i, låt vara att detta ej med samma fog skulle kunna
sägas om >»lathundsdagarna» i Polen. ”Träffande synes oss däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
