Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
fråga om hans skäl. Han behöfde uppenbarligen icke göra utbytet
för Danmarks skull, som icke fordrat det. Hvarför då insätta orda-
lag, som under vissa förhållanden kunde berättiga Danmark att
blanda sig uti det sätt, hvarpå Norges ställning ordnades? Utan
att beböfva på förhand binda sig hade ju Sverige lika fullt rätt att
göra Norges ställning för detta land så förmånlig som man fann
lämpligt och omständigheterna kunde fordra. Den sannolikaste för-
klaringen till Carl Johans handlingssätt torde vara, att de först
föreslagna orden om Norges inkorporering kunde vålla misstämning
i Norge, när fredsfördragets innehåll där blef kunnigt, och att det
därför ansågs klokare, äfven med afseende å förut med norske män
förda förhandlingar och till dem gifna löften, att i själfva freds-
fördraget använda uttryck, som gåfvo hopp att Norge, utan att in-
förlifvas med Sverige, skulle erhålla en icke-provinsiell ställning.
Huru Carl Johan och de svenska statsmännen tänkt sig föreningen
ordnad, må lämnas därhän. Åtminstone den förre har emellertid
säkerligen haft mening med hvad han gjorde. Här är endast sagudt,
att de i Kieltraktatens Art. IV använda ord icke blott lämna ut-
rymme för en i viss mån själfständig ställning för Norge, utan rent
af synas valda för att gifva hopp om en viss grad af likstållighet.
Då Kieltraktaten omtalar, att svenska trupper skulle inrycka i Norge
och besätta dess fästningar, och då, såsom de hos Alin i bans ar-
bete »Den Svensk-Norska Unionen» tryckta handlingar visa, beslut
angående utnämningar i Norge samt om förberedande åtgärder för
att genomföra föreningen ansågos böra fattas i svenskt statsråd, så
kan väl häruti synas ligga betänkliga förebud om en provinsiell
ställning för Norge. Men något afgörande bevis ligger icke däruti.
ty dessa fakta kunna förklarag på annat sätt. Norge skulle utgöra
ett konungarike, förenadt med Sverige, men föreningen var ej ännu
faktiskt genomförd. Under organisations- och öfvergångstiden, då
svenska ämbetsmän, svenska trupper, svenska penningar måste an-
vändas för att bringa till verklighet den förening, som Sverige
fordrat och ansåg för sig viktig, kan det väl förklaras och försvaras,
att de norska ärendena behandlades såsom svenska, utan att däraf
med nödvändighet följer, att icke den fullbordade organisationen
kunde så ordnas, att norska ärenden skulle skötas under medverkan
af norska, icke svenska organ.
Det var ganska naturligt och i full öfverensstämmelse med
praxis vid afträdelsetraktater, att den svenska regeringen ansåg, att
Carl XIII genom Kieltraktaten blifvit Norges konung och att det
var norrmännens plikt att erkänna honom såsom sådan och lyda
honom. Om de bland statsmän vid denna tid rådande åsikterna i
dylika ämnen lämna Wienkongressens förhandlingar ojäfaktiga vittnes-
börd. Teoricn om folkomröstning, mer eller mindre frivillig, för att
sanktionera afträdelser var antagligen icke känd och i alla händelser
icke erkänd. Ännu i dag äro meningarna bland folkrättslärare icke
enhälliga om behofvet af ett uttryckligt eller tyst godkännande från
invånarne i ett afträdt område för afträdelsetraktatens rättsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
