Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
då Karl XII förbrutit mot kung Fredrik. vill anm. inskränka sig
till att påpeka, hvad förf. alldeles lämnat onämndt, eller att Fre-
drik verkligen underhandlat med Polen-Sachsen och Sverige om ett
förbund mot Peter, fastän detta projekt föll på Karls motvilja mot
August. Det kan vara olika meningar om den frågan, huruvida
Fredrik Vilhelm I:s förbund med Rysslund mot Sverige mera gagnat
Preussen, än Fredrik I:s tilltänkta allians med Sverige mot Ryss-
land skulle gjort. Redan året efter Fredrik Vilhelms död såg sig
Preussen nödsakadt att trygga sin rygg mot Ryssland genom att
låta egga Sverige till anfall på denna makt, och fem år senare
skref Fredrik II: >Af alla Preussens grannar är ryska riket den
farligaste».
På det hela taget är det egendomligt att hos dessa tyska för-
fattare finna så liten medkänsla för den nordgermanska folkgrenens
kamp mot den påträngande slaviska nationen. Både Schiemann
och Bezold ha i det föregående framhållit, hurusom tysk kultur
och tyskt herravälde en gång satt sina gränser så långt åt nordöst
som upp till Finska viken, och det är väl antagligt, att den ut-
rensning af tyska element, som senare tider å detta håll bevittnat,
skulle uteblifvit, om de tyska germanerna här uppe stödt i stället
för motarbetat sina skandinaviska stamförvanters strid mot slaverna.
Pbilippson tycks ej ens uppskattat faran för Sverige af ryssarnes
framträngande. Så yttrar han, sid. 487, att, då Peter år 1707
erbjöd fred med bibehållande af Ingermanland, så vägrade Karl,
ehuru han kunnat få rik ersättning i Kurland. Det behöfver
knappt erinras, att Ingermanland i svenskarnes händer var oer-
sättligt, ej för sin rikedom, utan som en hufvudlänk i den kedja
af besittningar, som stängde ryssarne från hafvet.
Karl XII kommer i tre olika sammanhang på tal — hos
Erdmannsdörffer, hos Philippson och hos Bröäckner, »>Peter der
Grosses. Den brist på enhet i uppfattningen, som gifvetvis måste
vidlåda ett samlingsverk som Onckens och hvarpå redan exempel
företetts, framträder här tydligare än någonsin, och läsaren får åter
igen en liflig påminnelse om hur litet Karl XII:s bild ännu är
fixerad inför det historiska medvetandet. Medan Philippson blott
ordar om hans »dåraktiga äfventyrslusta> och »>vansinniga personliga
ärelystnad> och sid. 501 t. o. m. fäller det kategoriska omdömet,
att ban blott varit en halsstarrig, besinningslös äfventyrare, men
alldeles icke någon stor fältherre;! medan Bräckner vid jäm-
förelsen med Peters öfverlägsna slughet i Karl XII endast ser en
politisk Don Quijote (sid. 393), en >abenteuernden Condottiere> (sid.
413), men aktar sig att förneka hans militäriska begåfning: så ut-
talar Erdmannsdörffer den uppfattningen (band 2, sid. 162 f.y,
! Karl vann visserligen några segrar i början, beter det, så länge han blott
hade oöfvadt folk emot sig, men >»svowie ihm gleiehfalls täöchtige Soldaten ent-
gegentraten, hat er lediglich Niederlagen erlitten>. Allteå — Karl XII har lidit
flera nederlag som fältherre. Det påståendet borde förf. ha exemplifierat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
