Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK HISTORIA OCH MODERN TYSK HÄFDATECKNING 97
rikes förhållande till Sverige och Danmark 1813—1814. Låt vara
att dessa arbeten ej innehålla annat än ytterligare skärpta och
mera detaljerade utföranden af de synpunkter, som angifvits i
Swederus’ >»Sveriges krig och politik 1808—1815>, så minskar
detta ingalunda förtjänsten hos nämnda författare, som haft mod att
häfda den historiska sanningens rätt gent emot den patriotiska
traditionen.
I sin — för öfrigt ytterst erkännsamma — anmälan af Wiehrs
arbete i senaste september-oktoberhäftet af Revue Historique yttrar
prof. M. Philippson, att det är Karl Johans sorgfälliga bemödande
att förekomma direkt sammanstötning mellan sina svenskar och
fransmännen, som ytterst gett sannolikhet åt den preussiska folk-
myten, och äfven han kan ej påfinna annan förklaringsgrund för
sagda bemödande än kronprinsens dolda ärelystna planer för egen
person.
Nu är det emellertid för det första så, att denna sorgfällighet
att undvika kontakt mellan svenskar och fransmän ingalunda varit
absolut. Mindre svenska afdelningar deltogo ju ändock i alla de
stora striderna — särskildt vid Dennewitz med stor verkan, och
hufvudstyrkans uteblifvande har Wiehr trott sig redan med stra-
tegiska grunder kunna förklara. Under Bölows kamp vid Gross-
beeren befarade nämligen kronprinsen i hvarje ögonblick anfall
just på den punkt, där den svenska hufvudstyrkan befann sig,
hvarförutom preussarne redan för sig voro dubbelt så starka som
fienden; vid Dennewitz hindrades den svensk-ryska hären af af-
ståndet att framkomma tidigare, än den gjorde. — Om fiendens
upprepade nederlag skett wmot kronprinsens vilja, då hade visser-
ligen hans hushållsamhet med det svenska blodet ändock kunnat
tillskrifvas någon hemlig afsikt att ställa sig in hos sina forna lands-
män. Men nu har Wiehr uppvisat, att Oudinots och Neys neder-
lag i stället framgått ur Karl Johans egna dispositioner. Är det
då rimligt att tilltro Karl Johan en så naiv förhoppning, som att
fransmännens känslor mot sin besegrare skulle ändra natur, allt
eftersom han skickade svenskar eller preussare att verkställa hans
order? Hufvudsaken var här, att han slog fienden, ej hvilka red-
skap han brukade.
Däremot ligger förklaringen genast i öppen dag, om man tager
den minsta kännedom om Karl Johans ställning till Sverige. Hans
uppträdande mot Napoleon stod ju i rak strid mot nationens opinion,
som uteslutande bestämdes af sin kärlek till det förlorade Finland
och sitt hat mot Ryssland och därför betraktade detta krig i Tysk-
land som till stor del främmande för Sveriges intressen. Låt oss
böra, hvad tvenne bland den tidens ledande svenska män, justitie-
kanslern H. G. Trolle-Wachtmeister och utrikes statsministern Lars
von Engeström, yttra i saken!
»Det enda sättet för kronprinsen», skrifver den förre,! »att
icke alltför mycket klandras eller rent af depopulariseras här hemma
! Anteckningar och Minnen, utgifon af E. Tegnér, band 2, sid. 4.
Hist. Tidskrift 1894. Granskn. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
