Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YTTERLIGARE OM KIELFREDEN OCH UNIONEN 105
satta. Stortinget hade härvid en afgjord fördel. Karl Johan ville
å tout prix föreningen och detta om möjligt utan att å nyo gripa
till vapen. Blott resultatet vanns, voro formerna för honom af
sekundär betydelse. Följden blef naturligtvis, att formerna blefvo
mest öfverensstämmande med stortingets ståndpunkt. Detta synes
också i det hela vara förf:s mening. Stortinget erkände visst icke,
att Norge rättsligen var förenadt med Sverige och att Karl XII
redan var Norges konung, utan betraktade frågan om förenings in-
gående såsom något, som skulle afgöras, beslöt slutligen en för-
ening, om man blef ense i fråga om författningen, samt valde,
sedan detta skett, Karl XIII till Norges konung. Allt detta läto
kommissarierna gå, någon gång uttalande den gamla svenska stånd-
punkten, vid andra tillfällen accepterande besluten t. o. m. med
glädje — förf:s spetsfundiga distinktion mellan att acceptera och att
godkänna lämnar anm. i sitt värde — ty besluten syftade ju till
det önskade resultatet, en förening mellan Sverige och Norge.
Denna Sveriges i det hela passiva hållning gör nu, menar förf.,
ingenting, ty Nverige har aldrig uttryckligen och i otvetydiga orda-
lag frånträdt sin första ståndpunkt. Hvad man i sådant afseende
åberopat från tiden efter den 4 nov. 1814 — yttranden i tal, i
diplomatiska aktstycken, i riksakten — bevisar ingenting, ty dels
böra eller åtminstone kunna orden förstås annorlunda, om de ses
i sitt sammanhang, dels äro de blott vackra fraser utan betydelse.
Men Sverige, som ända till den 4 nov. påstod att Karl XIII redan
var Norges konung genom Kieltraktaten, har äfven därefter i diplo-
matiska handlingar uttalat, att det ansåg Kieltraktaten fortfarande
bindande. Vid flera tillfällen ha ock i kungörelser m. m. begagnats
uttryck, som visa att man ansåg konungavalet blott varit en for-
malitet — i själfva verket en form af hyllning. Da nu enligt
folkrätten Norge var afträdt till Sverige genom Kieltraktaten, så att
norrmännen, som ej erkände detta, voro upprorsmakare, och då
Sverige aldrig uttryckligen afstått från sin på Kieltraktaten grundade
rätt, så grundar sig Sveriges rätt till Norge fortfarande på denna
traktat.
Sådan synes vara förf:s tankegang.
Om Englands drottning af något skäl afträdde sina australiska
kolonier till Frankrike, och dessa, vägrande att underkasta sig af-
trädelsen, förklarade sig själfständiga och organiserade sig såsom
egen stat, så skulle Frankrike naturligtvis stå fast vid sina anspråk
och försöka genomdrifva dem. En kamp skulle uppstå. Jag miss-
tänker, att vi litet hvar skulle stå med våra sympatier på deras
sida, som, häfdande sin nationalitet och sin själfbestämningsrätt,
sökte värja sig för att komma under ett främmande folks styrelse.
Vi skulle säkert anse orätt, om australierna behandlades såsom upp-
rorsmän. De hade ju icke rest sig emot sin erkända öfverhet, de
bade blott vägrat att låta sig såsom liflösa ting borttransporteras,
vägrat att erkänna en ny öfverhet, som man ville påtvinga dem.
Vi skulle nog resonnera ungefär såsom folkrättsläraren Bluntschli,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
