Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 ÖFVERSIKTER OCH GRANSENINGAR
freden, så, yttrar han, om unionskontraktet träder ur giltighet,
»kvarstår Kieltraktaten såsom den enda normen för Sveriges och
Norges förening». Norge kan väl genom att bryta unionskontraktet
försätta detta ur giltighet, men med den enda följd att Sveriges
krona återfår alla de rättigheter, som hon i Kiel förvärfvat>.
Anm. förstår ej detta. Vi kunna naturligtvis lämna å sido det
fall att Sverige och Norge komma öfverens om unionens upphäfvande
och ordna sin ställning på annat sätt. Men om endera parten t. ex.
Norge, rättsstridigt, uppsäger unionsaftalet, har därför aftalet för-
lorat sin giltighet? Icke har ett aftal förlorat sin giltighet därför
att endera parten sätter sig öfver detsamma, bryter däremot? Och
hvarför skulle ett sådant brytande hafva större förmåga att tillintet-
göra det för Norge bindande i unionsuppgörelsen, som Norge biträdt,
än i freden i Kiel, som Norge aldrig godkänt? Sådant synes obe-
gripligt.
Förf. menar vidare — och det är väl kärnan i hans åsikt —
att, om Norge bröte unionen, så kunde Sverige anse denna annul-
lerad och därigenom återfå alla sina rättigheter efter freden i
Kiel.
Låtom oss tänka oss — och vi säga ännu en gång, Gud gifve
att detta aldrig må blifva annat än ett tankexperiment! — att
Sverige ansåge sig, såsom af Norge lederadt genom unionens bry-
tande, böra tillgripa sådana tvångsåtgärder, som folkrätten anvisar
såsom ultima ratio. När en stat på grund af en annan stats för-
dragsbrott griper till våld och far framgång, så kan den förra
staten stanna vid att fordra att det gamla fördraget bädanefter
skall hållas i helgd, kanske med förtydligande modifikationer samt
garantier för dess framtida efterlefnad. Men det händer äfven att
den segrande staten, anseende det gamla fördraget annulleradt,
fordrar att förhållandet ordnas på helt annat sätt. År 1866 t. ex.
påstod Preussen att den tyska förbundsdagen genom ett visst be-
slut materielt och formelt brutit förbundsfördraget, och utträdde
därför ur förbundet. Ett krig följde, som slöts genom freden i
Prag. Preussen fordrade då visst icke beslutets återkallande och
den gamla förbundsförfattningens återställande, utan genomdref ett
helt aunat ordnande af Tysklands organisation. Det låter tänka
sig, att Sverige under enahanda förutsättningar försökte att göra
på samma sätt, och därvid behöfde Sverige visst icke emot Norge
åberopa freden i Kiel utan att det gamla förhållandet var brutet.
En annan sak är, att t. ex. Danmark kunde protestera, om Sverige
ville gå längre än freden i Kiel innehåller, och att därför den
betydelse, som en diplomatisk förhandling kunde enas om att finna
i dess knapphändiga ordalag, kunde blifva en gräns, hvaröfver
Sverige icke finge ga i sina organisationsfunderingar. Men härför
är det fullkomligt likgiltigt om Kielfreden är >»konstituerande rätts-
akt> för den nuvarande unionen eller icke.
Förf. åberopar till stöd för sin mening yttranden af Karl
Johan, framför allt ett af 1821, då Karl Joban, retad af stortingets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
