- Project Runeberg -  Historisk tidskrift / Femtonde årgången. 1895 /
2

(1881) With: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 E. HILDEBRAND

föring för möjligheten att förena ett arfrike med ständers
frihet, mot identifiering af arfkonungadöme och absolut
regeringssätt, och prästerskapets målsmän hade både 1593
och 1594 under striden mot Sveriges arfkonung spänt bågen
ganska högt för ständernas sak. Inflytandet af denna opi-
nion kunde icke ens konungahuset undandraga sig. Karl
IX:s upprepade beskyllningar mot sina politiska motstån-
dare, att de ville åter införa valriket, voro på sitt sätt ett
vittnesbörd därom, och de förnyade bekräftelserna på tron-
följden ett annat.! Karl IX återtog titeln »utkorad konung:,
som Sigismund lagt bort, och bar den ända till kröningen;
på samma sätt Gustaf Adolf och Kristina (däremot icke
Karl XI).

Sedan Sigismund 1599 blifvit afsatt, hade man emel-
lertid efter några års uppskof kommit till ett nytt ord-
nande af tronföljden, som efter vårt sätt att tolka och
tillämpa lagar borde varit afgörande för framtiden. Norr-
köpings arfförening 1604 var, åtminstone hvad den manliga
tronföljden angick, fullt så tydlig som vår nu gällande
successionsordning, och hertig Johan hade vid samma till-
fälle afsagt sig sina anspråk. Icke desto mindre inträdde
vid Karl IX:s död en mellantid, visserligen af kort varak-
tighet, men i alla fall ett interregnum, då ingen fanns, som
bar titeln Sveriges konung, mer än den affällige vasaättling,
som lefde i Polen och som svenskarne ej ville höra talas
om. Denna oväntade företeelse har naturligtvis ej kunnat
undgå att väcka historieskrifvarnes uppmärksamhet, och den
herskande åsikten är, som bekant, sedan gammalt den, att
det var konungen, Karl IX själf, som genom sitt sista testa-
mente och den samvetsömhet, som han däri visade, var vål-
lande till den osäkerhet i fråga om tronföljden, som röjde
sig efter hans död. Obestridligt är det också, att tronföljds-
frågan vid den tidpunkt, när detta testamente nedskrefs, för
dess författare måste tett sig som en särdeles ömtålig sak.?
Han gick rundt omkring den som kring ett hett järn. Ville
ständerna taga Johan III:s yngre son, hertig Johan, till
konung på grund af hans högre ålder och bättre rätt, skulle

! Jfr äfven längre fram sid. 9 ett yttrande af Karl IX 1608.

? Märkvärdigt nog tog Karl i ett tidigare testamente (1600) och dess
tillägg (1601) Gustaf Adolfs tronföljd som vida mera afgjord och öfverlät
kronan helt enkelt till honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Nov 18 03:39:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ht/1895/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free