Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTOIRE DES INTRIGUES GALANTES DE LA REINE CHRISTINE 91
t. ex. kallar han (sid. 36) markis del Monte »notre Barbon»> och
tillägger ur egen fatabur: »on lappeloit Barbon par corruption, au
lieu de Bourbon qui est son nom de famille>, men i den italienska
texten står ej nostre Barbone, såsom öfversättaren trott sig läsa,
utan nostro Borbone, hvilket är deu vanliga italienska formen af
namnet Bourbon. Öfversättaren fortfar emellertid att kalla honom
»le Barbon> på talrika ställen, där den italienska handskriften helt
enkelt har >il marchese>. Förmodligen har han trott att man vid
Christinas hof roat sig med att förvränga markisens namn, och om
denne burit långt helskägg, kunde det möjligen legat nära till hands
för en skämtare att af Borbone göra Barbone (storskägg). men
markisen bar aldrig hvarken helskägg eller dithörande öknamn,
och det berättas just att ban dog strax efter det han slutat raka
sig. — Ett af de roligaste misstagen är, när öfversättaren (sid. 94)
säger att Christina ville gifva en eugelsk charlatan en anvisning för
30,000 scudi >sur le bance od le Saint Esprit étoit en depost>, medan.
originalet har >sopra il Banco di S. Spirito ove erano in deposito»
(på banken S. Spirito, där de (pengarne) voro deponerade). Bauco
di S. Spirito var en välkänd romersk penninge-inrättning, hvilken
ägt bestånd ända till 1894, men den bank. där den helige ande är
deponerad, torde vara svår att finna. — Namnförvrängningar äro
vanliga. Borghese t. ex. har öfversättaren läst som Belpaese och
däraf gjort Belleville. Ofta äro några ord öfverhoppade, stundom
också några tillagda, men dessa då alltid fullkomligt oväsentliga. —
Det vore lätt anföra många flera prof på öfversättarens oefterrätt-
ligbet, men detta torde vara tillräckligt för att häfda den italienska
textens prioritet och därmed vitsorda sanningsenligheten af uppgif-
terna i företalet till Histoire des intrigues>.
Hvem är väl författaren? Han säger själf att han varit en
fransk officer i drottningens tjänst; såsom det vill synas en af hennes
drabanter (lancie spezzate), af hvilka flere hade officers rang. Men
hvarför skulle han då ha skrifvit på italienska? Det förefaller tro-
ligt, att han varit italienare, men kallat sig fransman för att blanda
bort korten, ty att bli röjd såsom författaren till en skrift, som talade
med föga vördnad om kyrkans höga herrar, kunde ha föranledt en
mindre angenäm bekantskap med den heliga inkvisitionen. Och att
få ett imprimutur af »reverendissimus magister sacri palatii apo-
stoloci> för ett sådant arbete var naturligtvis otänkbart. Det kunde
därför -ej cirkulera annat än i handskrift, anonymt, och i största
bemligbet. Tyvärr har denna så väl bevarats, att vi ännu stå svars-
lösa i fråga om författarskapet, men med tid och tålamod kommer
namnet kanske en gång fram.
Att framhålla dessa omständigheter är icke att för »Histoire
des intrigaes> utan vidare begära erkännande såsom ett ojäfvigt
vitne. I själfva verket vore detta för den svenska forskningen af
underordnad vikt, ty de större tilldragelser arbetet omförmäler kunna
bestyrkas af bättre intyg. och detaljerna om markis del Monte’s och
andra hofmäns kärleksbedrifter kunna vara oss skäligen likgiltiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
