Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
hemställes K. M:ts »försigtighet och omsorg till sitt rikes bästa.> I
afseende på rätten att föra krig anmärkes i samma utlåtande: allt
defensivkrig är naturbilligt och ursäktligt; allt offensive betänkligt . .-
frågas därföre om det icke vore K. Maj:ts efterkommande, såväl
de regerande som lydande, säkert och nyttigt, när offensivt krig be-
gynnas skall, isynnerhet sedan konungafamiljen med tiden genom
giftermål blifvit beblandad med främmande släkter, att sammankalla
K. M:ts ständer, såsom ett större concilium, »hvarvid de tänka skola
sig vara dit komma mer att lyda än att råda». Samma betänkande
ifrågasatte äfven lämpligheten längre fram af en skriftlig försäkran
på de tre punkter konungen enligt konungabalken skulle garantera
sina undersåtar: den rena evangeliska läran, undersåtarnes skyddande
vid lag och rättvisa samt rikets försvar mot »utvärtes öfvervåld>;
vidare af en stadga om tronföljden för den händelse konungahuset
utslocknade, liksom det äfven, i ett annat sammanhang, påminte om
häradets rätt till sakören.
För kuriositetens skull må äfven anföras en påminnelse från
Vasa län: att ett krönt hufvud eller dess »endaste» arfprins måtte
skona sin egen höga person, »att icke utur riket och isynnerhet uti
någon krigsfara sig begifva». Med tanke på Karl XII:s lif kan man
ej annat än beklaga att ett sådant yrkande icke vann gehör.
Öfverblickar man det hela, måste man i sanning erkänna, att
den gamla svenska friheten i rättvisans högre och lägre vårdare hade
dåliga väktare. Man kan icke så mycket undra öfver gotländingarne.
men att det gamla Sveriges domarekår, som dock i landslagens
konungabalk hade för sina ögon ett helt annat statsskick, om än
blott i dess grunddrag, yttrade sig så, som de gjorde, må väl kallas
häpnadsväckande. På de underdåniga frasernas försåtliga stråt hade
man oförmärkt glidit ned i enväldets famn, och äfven i annat hän-
seende röjde sig ordets makt öfver tanken. Det var arfrikets
begrepp med hela sin mystiska innebörd af maktfullkomlighet, som
gjorde sig gällande, för sista gången gjorde sig gällande. Arfkonun-
gen, arfriket, de betonades oupphörligt i de tilltänkta grundlagarna
för enväldet, liksom i utlåtandena öfver desamma. Det är emeller-
tid högst märkvärdigt att se huru sinnena böjde sig under enväldets
tryck, liksom sädesfältet för en pressande vind. De sociala missför-
hållanden, som ledde till användningen af en dylik kur, måtte ha
känts synnerligt svåra.
Förslaget till konungabalk är, såsom nämndes, redan tryckt.
Af dess tolf kapitel bandlade det andra om den konungsliga makten
och väldet, och i sjutton moment uppräknades dennas yttringar. Här
må endast erinras, att första momentet tillerkände konungen lag-
stiftningsrätt både öfver stat och kyrka och att fjortonde momentet
=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
