Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSBTAVUS III AND HIS CONTEMPORARIES 1746—1792 29
ningen 1772, dess förberedelse under den sista och uslaste af frihets-
tidens riksdagar, dess lyckliga genomförande och närmaste följder.
Ämnet är tacksamt och åfta förut behandladt; och författaren har
löst sin uppgift på ett förtjänstfullt sätt. Berättelsen om Tolls upp-
trädande i Kristianstad och om själfva statskuppen d. 19 aug. är
gjord med ett lif, en åskådlighet och ett godt lynne, som gör denna
del af arbetet högst läsvärd. Scenen på rikssalen efter revolutionen,
då konungen höll sitt berömda strafftal, hvilket i utdrag meddelas,
är återgifven med mycket dramatiskt lif. Äfven i skildringen af de
yttre accessoirerna vid detta tillfälle och andra historiska uppträden
under konung Gustafs tid, då ceremonielet och utstyrseln spelade en
så stor roll. finner man prof på denna förmåga att åskådliggöra, som
är den konstnärliga fantasiens gåfva, men som ej alltid faller på
den historiske forskarens lott.
Såsom det stora politiska missgreppet under konung Gustafs
regering betecknas i författarens slutbetraktelse öfver revolutionen
1772, att konungen icke, i stället för att nöja sig med hederstiteln
den förste medborgaren i ett fritt folk», begagnade sin seger öfver
partierna genom att införa den absoluta monarkien — åtminstone
för ett årtionde. Detta synes vara en favoritidé, till hvilken förf.
flera gånger återkommer. Sveriges offentliga förhållanden voro för
djupt sjunkna, menar han, för att kunna fördraga den grad af frihet,
som lämnades af 1772 års i många punkter obestämda författning.
Enligt denna uppfattning heter det äfven, att om Gustaf III ej visat
eftergifvenhet för gängse känslostämningar 1772, så hade hvälfningen
1789 varit öfverflödig och Ankarström ej utfört sin blodiga gärning;
Vasaätten kunde ännu mycket väl hafva suttit kvar på Sveriges
tron.
Sådana hypotetiska profetior — vaticinia post eventum — måste
man lämna i sitt värde. Men svårligen torde väl någon svensk
historiker, äfven med den välvilligaste uppfattning af Gustaf III, vilja
i främsta rummet göra 1772 års författning ansvarig för olyckorna
under hans sista regeringsår. Den hade nog sina ofullkomligheter,
och konungen kan nog hafva bittert känt både dess verkliga brister
och hvad han ansåg såsom sådana. Men andra politiska missgrepp,
sedan de första lyckliga åren voro öfver, voro i och för sig tillräck-
liga att förklara hvad som öfvergick Gustaf III. Ej lär hans stats-
konst utåt hafva blifvit försiktigare, ej heller den inre styrelsen
mindre ägnad att framkalla missnöje hos dem, hvilkas intressen
träddes för nära, om enväldet från början lagts i hans hand. Otvifvel-
aktigt voro våldsåtgärderna 1789 en nödvändighet under de omstän-
digheter, som Gustaf III:s politik själf framkallat; men denna politik
var icke en historisk nödvändighet. Han kunde hafva ledt Sveriges
öden i andra banor, utan att bryta löftena från 1772 och säker-
ligen äfven utan att hans historia därpå hade blifvit lidande. För-
fattningens brister kunde i fred hafva afbjälpts, innan fäderneslandet
bragtes i fara 1788; konungen ägde därtill genom sina lysande
personliga egenskaper förutsättningar som ingen annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
