Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELLÉN, RIKSRÄTTSINSTITUTETS UTBILDNING I SVERIGES HIST. 53
blomman af ständerna, dömdes närmast såsom deltagare i en in-
terimsregering, såsom brytare af de med hertigen och ständerna
ingångna föreningarna. När mot dem äfven åberopades deras råd-
slag, må därvid erinras, dels att somliga af dessa gällde hvad lagen
räknade som högförräderi, dels att riksråden själfva icke hade någon
ställning som ministrar. Vi kunna därför icke med förf. »i det
drama, som spelades i Linköping marsdagarna 1600,» finna »alla
specialbetingelserna för en typisk ministeransvarighet i modern
mening», utan att därför förbise eller förringa betydelsen af det
faktum, som förf. så starkt framhåller, att mot de anklagade äfven
åberopades andra punkten i landslagens konungaed.
För 1634 års RF. var tanken på någon ministeransvarighet
fullkomligt främmande, och när rikets råd 1680 å nyo ställdes in-
för en utomordentlig domstol, var det icke som ministrar utan som
ledare af regeringen under en konungs minderårighet. Ännu mindre
kan man under enväldet tala om en sådan statsrättslig grundsats.
På sin höjd skulle man frestas att se en tillämpning af den-
samma i förfaringssättet mot Görtz efter Karl XII:s död, liksom en
gång förut mot Göran Persson.
Under frihetstiden borde man ju kunnat vänta att finna
ministeransvarighetens idé realiserad, och oförnekligt är det också,
att den under nämnda period verkligen började arbeta sig fram.
Men äfven då var det ett regerande råd, som visserligen var redo-
skyldigt inför redofordrande ständer. men såsom fullmäktige åt
>principaler> intog en alldeles säregen ställning. Men äfven på
detta område, liksom på andra, var frihetstiden, såsom antydt, väg-
brytande för nya uppfattningar och ett konstitutionellt statsskick.
Under Gustaf III:s tid trädde det konstitutionella ansvaret återigen
alldeles tillbaka i skuggan. Det förefaller oss därför, som om förf.
under sökandet efter sitt objekt i prejudikaten från gångna tider
understundom funnit hvad han velat finna.
Men liksom rådsansvaret i en annan mening än ministeransvaret
åtminstone tidtals uti vår historia är en realitet, så är det ock fallet
med ständerdomen, det andra hufvudtemat för förf:s undersökning,
och i den omsorgsfulla granskning han ägnar de fall, då denna
anlitats, ligger enligt vårt förmenande största förtjänsten uti hans
arbete. Man skall tills vidare i fråga härom städse ha att gå till-
baka till hans redogörelser vid behandlingen af hvarje enskildt fall,
och man skall af hans ofta träffande reflexioner och intressanta
sammanställningar hafva åtskilligt att lära. Till de fall, han upp-
räknar och genomgår, torde emellertid några anmärkningar kunna
anknytas.
Sin utgångspunkt tager förf. i Johan III:s anklagelse mot råds-
berrarne på 1590 års riksdag, då, såsom han riktigt anmärker, det
likväl ej kom till någon dom af den anledning, att de anklagade ej
voro personligen instämda till svaromål. Längre fram på sommaren
anställdes visserligen ett förhör åtminstone med en och annan af
rådsherrarne i närvaro af den då församlade finska och lifländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
