Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA RIKSRÅDETS PROTOKOLL 69
viktiga beslutet att »Sveriges krona skall antaga regementet», åt-
minstone till dess en allmän fred komme till stånd.
Med stor uppmärksamhet och misstro följde man underrättelserna
från Damnark. De förnämsta direkta tvistepnnkterna voro dels tull-
förhållandena i Öresund, hvarifrån trakasserier mot svenska fartyg
ständigt inrapporterades, dels den danska oppositionen mot de licenter,
som svenskarne ansägo sig berättigade att upptaga fran sin skans
vid Warneminde utanför Rostock. Att man efter Nördlingerslaget
nödgats erkänna den danske prins Fredrik såsom styresman öfver
3remen och Verden samt till honom — i slutet af 1636 — ut-
rymma sina besittningar därstädes, bidrog ej heller till grannsämjan,
och likaså betraktade man, naturligt nog, med mycken misstro
Kristians försök att draga allt flere af de nordtyska städerna till en
för Sverige menlig neutralitet. Den danska frågan var ock ett af
de förnämsta öfverläggningsämnena på utskottsmötet i Vesterås
1539, och förhandlingarna, liksom äfven mötesbeslutet, bära nog-
samt vittne om den ständernas villighet att för en uppgörelse
med >»juten» underkasta sig de största ofter, hvilken de seder-
mera ådagalade i handling 1644. Redan nu tänkte man sig in i
möjligheten att »>saken till ett örlig med Danmark komma skulle» —
det var med hänsyn därtill, man så starkt dref på Göteborgs, Kalmars
och Jönköpings befästande (jfr prot. sid. 547—548) —, ja, t. o.
m. den blifvande krigsplanen var förberedd, såsom framgår at
kanslerns yttrande d. 24 jan. 1639, att, om dansken »ville taga
sig något före, skrifva vi Banéren till, att han vänder vapnen, och
vi göra, hvad vi kunne här hemma>.
Att här ingå på rådsprotokollens referat öfver förhållandet till och
förhandlingarna med åtskilliga tyska furstar, Englaud, Holland, Sieben-
böärgen m. tl. tillåter icke ntrymmet. Bland enstaka tilldragelser på
atländsk botten, som väckte stort nppseende inom rådet, märkes
särskildt hertig Bernhards af Weimar död. Kanslern fann den så
betydelsefull. att han, heter det, soptalde 3 casus, som hafva satt
honom och värt fädernesland uti tämmelig perplexitet: 1. sal. Kongl.
M:ts dödlige frånfälle, 2. Nortlingerslachten och 3. hertig Berendts
död. befruktandes de conseqventier, som därefter följa ville>.
En af de inrikes angelägenheter, som togo den mesta upp-
märksamheten i anspråk, var förhållandet till enkedrottningen.
Mellan henne och regeringen rådde alltjämt en stark spänning, hvars
upphof kansleren daterade från det motstånd, som man kort efter
konungens död rest mot hennes vilda planer rörande makens lik.
Tvisterna funno ständigt ny näring; än var det hennes slöseri och
vanskötsel af lifgedinget — hvars finanser hon behandlade ungefär
på samma sätt som sedermera dottern Kristina rikets — som med nöd-
vändighet påkallade regeringens ingripande, helst hennes fordrings-
egare ofta vände sig till denna med sina klagomål; än oroades man
at hennes envishet att midt under brinnande krig vilja resa till
Prenssen till sin broder kurfursten, som vid denna tid räknades till
Sveriges fiender, och oron ökades än mer, då hon 1638 helt hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
