Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 NILS EDÉN
eller mindre frivillig, för att sanktionera afträdelser var antagligen
icke känd och i alla händeleer icke erkänd.»
Slutsatsen torde vara klar. Om det obestridligen var, och väl
äfven i alla tider hade varit, gällande praxis i fråga om landafträ-
delser, att det afträdda områdets invånare i och genom traktat-
bestämmelsen allena och oberoende af deras eget samtycke ansågos
blifva den tillträdande statens undersåtar, och om detta likaså obe-
stridligt bland tidens statsmän och regenter, de, som förvaltade sta-
ternas höghetsrättigheter, var den härskande uppfattningen, då måtte
väl detta vara ett uttryck för tidens folkrätt, för så vidt man öfver
hufvud taget skall kunna tala om en sådan. Och då måste denna
regel gälla Norges afträdelse såväl som hvarje annat områdes, d. v. s.
Karl XIII genom traktaten i Kiel folkrättsligen hafva blifvit Norges
konung, norrmännen hans undersåtar och deras vägran att underkasta
sig varit oberättigad samt gent emot själfva rättsfaktum utan verkan.
Med andra ord, Norges förening med Sverige var, efter folkrättens
kriterier, ovillkorligt afgjord och konstituerad, och Sverige ägde att
utan vidare sätta den i verket.
När den svenska regeringen i sitt förhållande till Kristian Fre-
drik och norrmännen genast ställde sig på denna ståndpunkt, så voro
följaktligen dess anspråk folkrättsligt giltiga.
Min uppsats har till uppgift att visa, att den ståndpunkten ej
heller sedermera öfvergafs, utan tvärt om ligger till grund för hela
Sveriges handlingssätt under de med Mosskonventionen börjande för-
handlingarna, och att det således är på grundvalen af dessa rätts-
anspråk, som unionen och dess författning blifvit uppbyggd. Hvad
beträffar den svenska regeringens hållning under tiden före den 4
nov. synes anm. i hufvudsak vara med mig ense. Men däremot
anser han, att själfva unionsaftalet betecknar en »Kielerfredens Op-
givelse», dels i och för sig, på grund af sin beskaffeuhet, dels också
på grund af sättet för dess tillkomst. Sverige skulle genom detta
aftal hafva »släppt anspråket på den för Norge för framtiden bindande
krafter af det förra rättsfaktum> (Kielerfreden) »för att i stället
bålla sig till det senare» (unionsaftalet).
Först härledes detta, som sagdt, omedelbart ur själfva unions-
författningens beskaffenhet. Enligt min åsikt är fredsfördragets inne-
börd den, att Norge lägges under Sveriges krona, norrmännen blifva
dess undersåtar. Men, anmärker anm., eftersom den nuvarande för-
eningen ej är sådan, att Norge kan sägas vara någon den svenska
kronans tillhörighet eller norrmännen dess undersåtar, så komma på
så sätt Kieltraktaten och unionen i ett »skarpt sakligt motsatsför-
bållande i ett väsentligt stycke», och den förra kan icke sägas vara
»konstituerande rättsakt för denna senare förening>.!
! Anm. finner detta motsatsförhållande så användbart för att drifva
min åsikt in absurdum, att han t. o. m. därur härleder, att Kielerfreden,
för så vidt den har den af mig häfdade betydelsen, måste anses uppgifven
redan genom Mosskonventionen. Huru han kommit till denna slutsats, torde
blifva svårt att förklara, då han ja synes vara ense med mig därom, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
