Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENMÄLE 7
delser alldeles otvetydigt den, att hon däri ingalunda såg någon ny
förening, något statsförbund med ett suveränt Norge, utan endast
ett Norge afvunnet erkännande och en i samband därmed genom-
förd organisation af den förening, som fredstraktaten i Kiel rätts-
ligen knutit. Anm. halkar mycket lätt öfver de bevis, som jag härför
anfört. Mig synes det, som skulle den saken hafva förtjänat en
större uppmärksamhet. Det är och förblir dock ett något besynner-
ligt företag att i en rättshandling af denna vikt söka konstruera in
en betydelse, soni den handlande själf uppenbarligen icke velat gifva
den. Det är detsamma som att påstå, att den svenska regeringen
låtit förleda sig att samtycka till något, hvars verkliga innebörd den
icke begripit. Men en stats suveränitet är icke någonting sådant,
som en teoretiker kan på advokatmanér processa sig till genom att
för en annan stats handling utfinna en tolkning, som varit för denna
själf främmande. Suveränitetsattributet kan endast tillkomma den
stat, åt hvilken öfriga suveräner på ett fullt direkt och otvetydigt
sätt, i ord eller i gärning, tillerkänt detsamma.
De omständigheter, hvilka anm. å sin sida anför för att be-
styrka, att den svenska regeringen i händelserna af 4 nov. skulle
sett detsamma som han, synas mig vara ingenting mindre än be-
visande. Hvad först beträftar det af prof. Aschehoug till anm. med-
delade förhållandet, att Karl Johan efter den 4 nov. lät Kristian
Fredriks regeringshandlingar i tysthet bestå och icke företog sig att
göra om dem, så måtte det väl ändå vara väl starkt att tvärt emot
de niånga bestämda vittnesbörden i motsatt riktning däri se ett er-
kännande af dennes konungavärdighet. Om Karl Johan, för att und-
vika onödigt bråk, i sin utöfning af regeringsmakten helt enkelt tog
till utgångspunkt den faktiska situation, som förefanns, så är detta
en opportunitetssak, hvari man icke har skäl att inlägga någon
rättslig betydelse. Anm. förtäljer, efter ett norskt statsrådsprotokoll,
att Karl Johan haft för afsikt att bekräfta de ämbetsutnämningar,
som skett efter den 14 aug. (Mosskonventionen), men ej de tidigare,
af Kristian Fredrik gjorda, som han således skulle betraktat säsom
legitima. Om så är, så talar det minst lika mycket mot anm. som
för honom. Ty hade Karl Johan härvidlag utgått från den principen,
att Norges suveränitet före den 4 nov. skulle erkännas, då skulle
han lika litet hafva ifrågasatt att bekräfta statsrådets ämbetsutnäm-
ningar som Kristian Fredriks, eftersom ju statsrådet efter Eidsvolds-
konstitutionen varit dennes laglige företrädare. Ändtligen söker anm.
göra den af Karl Johan den 11 nov. utfärdade, af norsk stats-
sekreterare kontrasignerade kungörelsen om Essens utnämning till
generalguvernör till ett stöd för sig, samt anser densamma vara ett
afgörande bevis mot Alins framställning, enligt hvilken Essen omedel-
bart installerats», såsom man i rapporterna till konungen uttryckte
sig, på grund af Karl XIII:s utnämning af den 13 febr. Han förbi-
ser, att själfva det norska statsrådsprotokollet därvidlag jäfvar honom.
Det heter här, synbarligen i anslutning till Karl Johans egna vid
tillfället använda ordalag: »Hans Kongelige Höihed tilkjendegav nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
