Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANMARKS POLITIK GENT EMOT SVERIGE 1707 —17 09 73.
allt närmare, och detta i desto högre grad, ju mera Karl XII
fördjupade sig i Ryssland, och ju tätare svårigheterna där hopade sig
kring honom. Det är detta skede, den utveckling, hvilken under
inflytande af framförallt slaget vid Poltava och den svenska härens
kapitulation leder fram till Danmarks krigsförklaring mot Sverige
den 28 oktober år 1709, som docenten Stille i sin nu utgifna
afhandling skildrar.
Danmarks politiska situation och allmänna hållning äro under
större delen af skedet 1707—1709 i det väsentliga desamma som
under den närmaste föregående tiden. Den danska regeringen står
midt emellan tvenne kriser, hvilka båda nära intressera lienne: å
ena sidan det stora kriget om spanska arfvet, å den andra fejden:
i östra Europa mellan Sverige och dess fiender. Genom sina
närmaste intressen och genom den stora alliansens band drages
Danmark till denna fejd, men det bar genom upprepad erfarenhet lärt
sig, att det ej gärna kan nå sina önskemål där utan understöd eller
åtminstone välvillig neutralitet från de härskande makterna i
Väst-Europa. Därför blir den danska regeringens svar till dess allierades
— tsar Peters och konung Augusts — framställningar om aktivt
uppträdande i kriget eller betydande hjälpsändningar alltid detsamma:
då sjömakterna m. fl. så nyligen våldsamt nödgat Danmark att sluta
fred, kan man ej ännu våga att bryta denna; först måste man skaffa
sig trygghet för att något slikt ej upprepas.1 Dessa undvikande svar
genom hvilka den danska regeringen vill hålla sig den gamla
vänskapliga förbindelsen öppen, allt under det den drager ut på tiden,
förekomma upprepade gånger från omedelbart efter Traventhal-freden
till in på år 1708.
Hvad Danmark bidade på var sålunda större förändringar så å
den västra som å den östra krigsskådeplatsen. Kriget med
Frankrike gaf trots så stora affärer som slaget vid Oudenaarde och Lilles
belägring inga tydliga utslag åt något håll. Emellertid skönjdes trötthet
och afmattning ej blott hos Frankrike utan ock inom koalitionen:
möjligheten af ett snart fredsslut syntes icke utesluten. Då uppdök
för den danska politiken samma lockande bild, som så ofta under
åren på 1690-talet föresväfvat densamma, hoppet att kunna erhålla
1 Fredrik IV betonar till Heins, danske ministern i Moskva d. 29
januari 1701, . . . »welcher gestalt wir die zwischen Uns und dem Czaren
wie auch dem Könige von Polen gestifteten genauen Freundschaft zu
Unter-halten und ferner noch zu befestigen, auch was dazu erforderlich beizutragen
ganz geneigt sein.–-Wir bleiben noch bei UnBerer vorhin erwehnten
guten Intention denen einmal genommenen mesures nachzuleben . . .» När
kort efteråt tsaren begärde dels dansk hjälpsändning, dels att Danmark
ånyo skulle bryta freden, erinrade konung Fredrik, huru han nyss nödgats
vika för sjömakternas påtryckning, och hemställer därför till tsarens eget
bedömande:–-»ob es thunlich diesen so neulich geschlossenen Friedeu
anjetzo durch eine öffentliche Euptur mit der Chron Schweden
hinwieder-umb sogleich aufzuheben.» (Resolution d. 4 mars 1701 — ur Kongl.
Ordres-till Heins, Danska Riksarkivet.) — Liknande utlåtelser gjordes till ministern
hos konung August, Trampe. Jfr ock Stille i denna afhandling sid. 8. o. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
