Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden,
hemåt till vårt murgrönshus.
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarna ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner.
Där finnas geniala hugskott, fasthållna och
utförda med ett slags advokatorisk envishet,
såsom i fragmentet ur »Holländaren», där
kvinnokroppen skildras såsom ett världssystem i smått,
en afbild af den store Kosmos, och liknelsen
ut-föres med en fantasiens färdighet, som är otrolig
— söm ett konststycke; men där man finner dessa
slutstrofer, som jag räknar till det yppersta af
svensk diktning, genomsusade som de äro af en
stor tragisk fläkt. Man måste gå till
världslitteraturens största för att finna så mäktiga, så
oförgängliga rader som dessa:
Ack, äfven jag har hvilat uti lockars skugga
vid moders sköte och vid makas barm —
en gång — de voro ljusa, lätta
som vårbjörks späda årsskott;
en gång, de voro svarta som cypress;
som gissel flätade af blanka ormar
de slogo mig i ögonen;
och väfdes till en tagelskjorta,
som jag fick bära, under det jag svalt!
O, hulda gissel–—
Hälften af volymen har jag ännu icke
omnämnt. Det är »Karantänsmästarens berättelser»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
