Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tärda kraft, båda dock upprätta, båda män i det
sista.
En späd och fin, något otydlig gestalt är
Jutta, »längterskan» hvars kärleksförhållande med
Valdemar är hufvudmotivet i bokens förra hälft,
tills det viker undan för det väsentliga motivet:
brödrastriden. Men vill man lära känna
Heiden-stams människoskildring i all dess egenart och
storhet, må man fästa sig vid den så oändligt lätt
och dock säkert gjorda skildringen af Yrsalill,
vallpigan. »Hon tänkte hvarken godt eller ondt, ty
hon hade ingen kunskap om något annat än det,
som hon dagligen såg med sina ögon. Och det
omgaf henne töcknigt och tyst och obegripligt
som en dröm. Hon visste ingenting om världen,
hvarken om den var två dagsresor lång eller tusen.
Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon
brukade sitta på tufvan som en brun stubbe utan att
hitta något särskildt att grubbla på, vemodig
snarare än glad men aldrig heller verkligt bedröfvad.»
1 en skildring sådan som denna, af en primitiv
tillvaro, är det som om Heidenstams konst andades
ut, här rör den sig fritt och stort, i episk ro och
jämvikt. Han är dock den store hedningen i vår
litteratur, alla. teorier till trots.
Därför äro bokens yppersta partier att finna
i skildringarna af det utdöende hednalifvet,
undan-trängdt till skog och ödemark, kämpande sin sista,
hopplösa kamp. Och ypperst bland dessa, ett
otadligt mästerverk, som skall räknas till
pärlorna i Heidenstams hela produktion, är
skildringen af Hofva slag — särskildt preludiet därtill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
