Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smugglas in i gestalternas tal och väsende, de
veta för mycket om sig själfva, och vittna för
mycket om sig själfva, de förklara sig i stället för
att vara klara. Därmed förlora de sin
omedelbarhet och stundom sin trovärdighet, det kommer
något fiktivt, konstladt öfver dem, de spela i stället
för att vara.
Det är åtminstone så jag förklarar den tyngd,
stundtals intresselöshet, som hvilar öfver partier
i bokens början och midt. Det är därför som
Magnus’ gestalt i utförandet icke blifvit på långt
när så intressant, som den är i anläggningen.
Hans strider med sig själf, med sitt sjuka samvete
och sin stolta, hänsynslösa vilja intressera icke
och gripa icke så som de dock borde kunna göra,
han kommer oss för nära och blir för liten. Det
är först när han står färdig som gestalt, fjärran
och oåtkomlig, när vi se honom såsom den
ensamme konungen på Visingsö, rastlöst sträfvande
att befästa sitt verk, medan kvalet griper om hans
hjärta, som han växer ut till de rätta
dimensionerna, och som han lefver sitt sanna sagolif,
såsom det danats i diktarns fantasi.
I ringare mån gäller denna anmärkning äfven
om Valdemar, hvars enkla, osammansatta natur
dock icke frestat till några psykologiska detaljer.
Det är hans något för medvetna lefnadsfilosofi
som, särskildt i det sista kapitlet, stör figurens
trovärdighet. Och dock är motsatsen mellan
honom och brodern här djupt och stort tänkt; den
förolyckade med sin samvetsfrid och sitt lätta
sinne, segraren med sitt sjuka samvete och sin för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
