Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyckan kommer, sorgen kommer äfven,
som ett tjufpojkstreck af något barn,
någon står och smusslar in i väfven
af vårt lif ett nyckfullt spunnet garn
som till helgon gör oss eller skarn.
Dessa båda verser ur »Den evige juden» synas
mig innehålla summan af Frödings lifsfilosofi, och
ur denna grundstämning strömma såväl hans
bondelifsskildringar som hans grubblaredikter,
hans humor som hans tungsinne fram. Det är
sammanblandningen af högt och lågt, ondt och
godt, lycka och olycka, som ger den mylla, hvari
hans fantasi kan slå rot; nästan öfverallt skola
vi finna att bildens hufvudlinjer, kompositionens
byggnad, stämningens grundackord angifvas af
detta motsatsförhållande. Han tar det som ett
faktum, meningslöst men löjeväckande, källa till
komiska förvecklingar och barocka situationer,
ett tjufpojkstreck af en okänd makt, och han
målar på denna grund sina groteska eller
humoristiska folklifsskildringar. Han ser hur
människorna, snärjda i detta nät, vålla sorg där de
vilja lycka, finna skam och skapa brott där de
söka tillfredsställelse för sina starkaste kraf, och
han tecknar med bitter och skärande munterhet
ett galleri af förfallna, vilsekomna och förtappade,
landsvägsslusken, skökan, den försupne skalden,
tattaren, alla bärande ett smutsadt ideal inom sig,
belysta af ett fladdrande, slocknande skimmer från
ett fjärran skönhetsljus. Han uppreser sig i trots
mot detta grymma gyckel, säger sig att det kanske
blott är ett själfbedrägeri, »att det är vi själfva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
