Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i detta ords verkliga betydelse, är något som växer
inifrån, som är tankens klara och adekvata form,
men aldrig något som kan ersätta tanken.
Den preciösa stilen och allmogestilen äro blott
tvejine motsatta yttringar af en och samma
litteraturtendens. Ja, kanske till och med icke så
motsatta — allmogestilen är i sig själf icke så litet
pretiös. Ty det är att märka, att den som nu
hos oss går under detta namn ingalunda utmärker
sig för folkdiktens naiva och rörande enkelhet
i tankens eller känslans uttryck, den är en
ofvan-från gjord, ytterst konstfull, till och med raffinerad
bearbetning af ett ursprungligt material. Jag
underskattar ingalunda dess betydelse som en
föryngrande och lifgifvande insats i vår litteratur
— jag vill blott att den skall tagas för hvad den är.
Den har lärt oss en del olater, som vi åter behöfva
arbeta bort, men den har äfven tillfört oss en
rikedom på nya rytmer och melodier, som på
ett afsevärdt sätt ökat vår språkliga
nationalförmögenhet. Där dikten förr gick i jämn och
af-mätt takt, dansar den nu fram på viga och säkra
och i allt skenbart själfsvåld taktfasta fötter. Det
har kommit fart och ungdom och sång öfver den.
Den har gjort som en stor del af vår bildade
ungdom — den har gått in i »Folkdansens
vänner».
Men något nytt innehåll, några nya
tankevärden — och det är dock därpå dikten lefver —
har denna s. k. allmogediktning icke gifvit oss
och icke kunnat gifva oss. Det är med dikten
som med människan: då den blifvit trött på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>