Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så mycket bjärtare. Så äfven när diktaren på ett
annat ställe sjunger:
Och mitt hjärta, det af lifvet sjuka,
nästan friskt af nattens skönhet blir.
där det lilla blygsamma »nästan» endast gör
friskheten så mycket mer öfvertygande.
Det är naturligt att åren icke hafva lämnat
ens Daniel Fallströms ungdom alldeles oberörd,
att äfven han vet hvar skon klämmer och
reumatismen sitter. Men man är honom tacksam för att
han så litet koketterar med sin ålder och sina
krämpor; ungdomen verkar hos honom nästan
aldrig koketteri.
Och dock ligger denna ungdom så långt
tillbaka i tiden. Den hör samman med 1850- och
60-talens Stockholm, med Lagerlunden, Karl XV
och August Blanche. Som Stockholmspoet har han
sin kanske förnämsta betydelse däri, att han håller
de enkla och naiva traditionerna från denna tid
vid makt, utan att därför förlora kontakten med
det närvarande. Han går själf sofk en lefvande
tradition midt ibland oss. Man skulle kunna kalla
honom »den siste skarpskytten».
Ungdomen är hos honom icke årens, den är
typens och gemytets. Det är därför den är så
oförbrännlig. Det är också därför man af den
icke får fordra någon utveckling eller någon
fördjupning. Det vore detsamma som döden. Dess
visdom består i att icke veta för mycket, i att
icke söka genomtränga skenet och förklara
symbolerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
