Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud, dramats centrala gestalt, är
konst-närinna, om ej af guds, så i alla händelser af gud
Amors nåde. Konstnärsviljan är hos henne icke
någon primär drift, utan ett utslag af hennes rika,
vibrerande, typiskt kvinnliga personlighet. Det är
Afrodites gördel, som hon fått i faddergåfva,
sången — ty hon är sångerska — har hon fått på
köpet. Det är genom kärleken som hon blifvit
konstnär, men så hel, så omedelbar är hon och
bibehåller hon sig, att hon aldrig förväxlar orsak
och verkan. För henne finns det icke något val
mellah kärleken och kallet, för henne finns det
öfver hufvud inte något annat lif än att älska, och
när hon älskar sjunger hon. Det är detta som
— i cynisk uppfattning — framhäfves i andra
aktens repliker mellan ett par utanför stående:
— Det är en lättsinnig kvinna.
— Hur vet du det?
— Jag har ju hört henne sjunga.
Så pass stark och lefvande är dock
konstnärsdriften hos henne, att den predisponerar hennes
kärlekslif: de män hon älskar — hennes äkta man
hör icke till dem — äro skapande konstnärer, en
författare, en kompositör, ordets och tonens
skapare, de båda sålunda, på hvilka hennes egen
återgifvande konst lefver. Detta är ett exempel
bland andra på dramats fördolda, strängt logiska
byggnad. Författaren, Gabriel Lidman, är hennes
ungdoms kärlek. Han är skildrad som en fin och
sympatisk man, äfven en betydande sådan, hvars
konstnärsegoism — konstnärskyla är kanske det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
