Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad jag ofvan sagt om Ossian-Nilsson som
poet — något som visst icke vill gälla för att vara
det sista ordet, ty ett så stort och duktigt stycke
af en skald är han, att man icke lätt med honom
får sista ordet — låter äfven tillämpa sig på det
drama, som är den nya bokens nya och mest
betydande insats. Det förklarar, hur han, skenbart
en så utpräglad lyriker, känt sig dragen till den
dramatiska formen, hur han kunnat lyckas däri
så bra som han gjort, och äfven hvarför han —
ännu så länge åtminstone — endast lyckats
be-mäktiga sig de dramatiska utanverken.
Hans lyrik är formens mer än innehållets,
hans blick är vänd utåt, icke inåt, han diktar icke
om sig själf, utan — som sagdt — om
världshistorien. Det är melodiens, närmare rytmikens
gåfva, icke känslolifvets och fantasiens som gör
honom till lyriker. Något liknande var fallet med
Fröding i begynnelsen af hans diktarbana, och
det träffar in äfven på andra af de moderna svenska
lyrikerna.
Det är naturligt, att det intresse för
människan som en egendomlig, karaktäristisk, helst
litet gåtfull gestalt, för hjältemänniskan — med
en mycket vid uppfattning af begreppet hjälte —
som ger Össian-Nilsson det obegränsade
ämnes-förrådet, lockat honom till en form, där denna
gestalt kunde framställas icke blott ur en
synpunkt och i en situation, utan i många situationer,
lefvande och handlande. Och hans raska, liffulla
uppfattning, det snabba tempo i skildringen, som
är hans styrka, kom honom här väl till pass, gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
