Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reta författarinnan som jag i det följande nästan
fullständigt kommer att negligera denna synpunkt;
det är därför att enligt min åsikt bokens
tyngdpunkt — och den har verkligen en sådan — ligger
på ett helt annat område: den tendenslösa,
opartiska skildringen. Författarinnan polemiserar illa,
men hon berättar ganska bra, visserligen tämligen
konstlöst, men äfven okonstladt, enkelt och
anspråkslöst, och det är något som en kritiker lär
sig att sätta värde på nu för tiden. Som hos de
flesta kvinnliga skribenter är sympatien ett »sine
qua non» för att gestaltningen skall lyckas henne;
kommer antipati och indignation med i spelet,
blir det gärna missfoster. Ett eklatant bevis därpå
är författaren Ferdinand Deutz, den figur, i
hvilken författarinnan inkarnerat allt det hvaremot
hon riktar sin polemik. Och det lustiga är, att
hon tydligen varit på sin vakt och gjort sitt bästa
just för att icke skapa ett missfoster. Hon har
gifvit honom alla möjliga fördelar, varit ytterst
frikostig på vackra epitet. Han är skön som
Byron, minus haltningen, elegant som Brummel,
omotståndlig som don Juan. Han dansar som
ingen annan och spelar piano som ytterst få. Han
talar som en romantisk bok från 1840-talet, och
skrifver vers som en misslyckad poet från
1890-talet, åtminstone om man får döma efter de prof
på hans diktning som förekomma i boken. Med
allt detta är han den moderna svenska
litteraturens skötebarn, medelpunkten för det litterära
och konstnärliga lifvet i Stockholm, hans böcker
prisas enstämmigt af kritiken och hans »glödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
