Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träder och som är väsentligen densamma, fast
infogad i olika situationer och af de respektive
författarinnornas viljor förd till olika mål.
Det är en, jag vill icke säga heU men relativt
ny kvinnotyp som gör sitt inträde i litteraturen
och som vi antagligen komma att en tid bortåt få
sysselsätta oss med. Det kan därför vara skäl
att göra en närmare bekantskap med henne. Hon
härstammar från kvinnosakslitteraturens
opposi-tions- och indignationskvinna, men hon
härstammar äfven från romantikens älskande, hängifna och
uppoffrande kvinna; hon är en sammansmältning
af dem båda till en högre enhet. Hon är frisk,
glad och harmonisk, hon är ljuf och mjuk och i
sin mjukhet omotståndligt stark. Hennes kärlek är
stor och djup som hafvet och männen kunna på den
segla fram till sin lycka eller sin olycka, allt efter
som de äro goda navigatörer. Hon är — men
låtom oss följa författarinnornas skildring närmare
in på lifvet och betrakta henne i hennes olika
gestaltningar.
Det är Harriet i Ärkefienden. Hon är
tjugu-åtta år, hustru till en schweizisk professor, moder
till en duktig pojke. Hon är den personifierade
lifsglädjen, hon har aldrig gråtit, hon har aldrig
varit sjuk. Då hon fick sitt barn, sof hon och
drömde att hon vaggades på långa oceanvågor
mot en främmande strand. Då hon vaknade låg
hennes son bredvid henne, öppnade sin lilla mun
och sade: å! och då brast hon i skratt. Hon
tror inte på Qud, ännu mindre på djäfvulen, men
hon tror på lifvet, och lifvet är för henne framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
