Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin helhet är berättelsens etiska innebörd
nog icke så betydande och säkert icke så
revolutionerande, som författaren tänkt sig. Fabeln är
rätt konventionell och något nytt ljus öfver
lifs-fenomenen kastas icke. Det är icke något af
Björnsons stora verk.
Betydande är däremot alltjämt berättaren.
Han forcerar stundom; särskildt i sin
uppsluppenhet är han väl stojande. Då den norska kraften
urladdar sig i skratt och upptåg, blir den ganska
pröfvande. Och den smittar af sig. En
amerikansk dam, som sitter i sin eleganta vagn och
»broler» af skratt, är litet för mycket, och däraf
finns åtskilligt.
Utomordentligt skrifven är däremot den
romantiska scenen, då Frans Roy hejdar ett par
skenande hästar, med en medryckande fart och
åskådlighet. Likaså slutscenen, Marys vandring
hem genom stormen, till döden, ehuruväl dess
tragiska lyftning icke fullt rättfärdigas af det öde
som skildras och af den följande bekymmerslösa
omkastningen. Och öfver det hela, scenerier,
människor och tilldragelser lyser diktarens stora, starka
och milda åsyn, liksom en lärares, som gläder sig
åt barnens allvar och lek, som blir litet hårdhändt,
när han blandar sig i leken, men som vill allt väl
och leder allt till det bästa. På ett sällsynt vackert,
okonstladt och rörande sätt framträder denna
glädje öfver lifvet, denna ömhet mot allt skapadt,
denna genialiska barnslighet i den centrala
scenen vid John Ericsons byst här i Stockholm, då
Mary och den lilla pudelvalpen, uppeggande hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
