Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
logien är mästerlig, djupsinnig i sin fria och
öfver-lägsna lifserfarenhet, den rent individuella
psykologien däremot, ja, den saknas nästan öfver hela
linjen. Jag talar nu icke om frånvaron af alla
beskrifningar, ty det är icke det väsentliga, jag
talar därom att personerna icke blifva åskådliga
genom sina handlingar, sina ord, eller de
situationer i hvilka de visas oss. De tala alltigenom
samma behärskande, lugnt resonerande språk,
prägladt af sällskapslifvets förbindlighet och
af-mätthet äfven i de mest upprörda ögonblicken;
de konversera med kärleken, förtviflan eller döden
i hjärtat. En nyans af sentimentalitet i de
ömmaste scenerna, i bekännelsens ögonblick, det är
allt. Men i hela denna bok om lidelse, icke ett
skri, icke ett obehärskadt utbrott, knappast en
skälfning på rösten. Det stormar och sjuder på
djupet, men ytan ligger lugn och klar. I ett af
bokens slutkapitel, då Ottilie, den unga flickan,
i senare delen romanens centrala figur, af en
olyckshändelse kommit att dränka sin väninnas
barn, ligger hon länge afsvimmad, medvetslös på
golfvet. Så kommer hon till sans igen, reser sig
upp och talar »med intagande allvar». Då jag
läste denna passus, kom jag ovillkorligen att tänka
på en sentens, som författaren på ett annat ställe
i boken låter Ottilie framföra: »De största
människor hänga alltid samman med sin tid genom
någon svaghet.» Icke endast här utan
mångenstädes i boken röjes sammanhanget mellan den
store diktaren och den på samma gång nyktra
och sentimentala tid, som han tillhörde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
