Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och flickorna till mödrar, så skall det öfverallt stå
väl till.»
Den lefnadsvisdom, som uttalar sig i satser
sådana som dessa och som ligger till grund för
all detaljbildning i boken, är statsmannens mera
än diktarens. Blicken är riktad på det allmänna
mer än på det enskilda, på människan i egenskap
af samhällsmedlem, icke som individ, på resultatens
värde, icke på handlingarna och företeelserna i
och för sig. Karaktäristiskt är sålunda, att naturen
förekommer i romanen endast som ett objekt för
mänsklig kultur; icke en naturbeskrifning som icke
står i samband med de byggen, de park- och
trädgårdsanläggningar, som bilda de yttre
parallellerna till den inre handlingen. Det är den åldrige
Ooethes egen gestalt — han var 58 år då romanen
skrefs — som behärskar boken från den första
sidan till den sista, och med sitt allomfattande
intresse, sin sans, sin rikedom och harmoni
öfver-skuggar han den lidelsehistoria, som utspelas och
förlänar den svalkan af sin egen något aflägsna
ro. Hvad är det då han vill säga med själfva
denna historia? Den har blifvit missförstådd, säger
man, som ett angrepp på äktenskapet; först nu,
efter hundra år, inser man att hvad boken predikar,
det är just äktenskapets helgd, institutionens högre
rätt gent emot de om än aldrig så äkta och djupa
lidelser, som söka undergräfva den. Jag är nu icke
så öfvertygad om, att skaldens samtida alldeles
missförstodo honom. Det står i dikten en kamp
mellan yttre moral och inre moral, mellan pliktens
och känslans kraf. Det är den förra som behåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
