Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortlefver i det yttre fördärfvet. De äro icke de
sista resterna af en utlefvad släkt, de äro det
material, hvaraf nya släkten skola danas. De äro
kraften som slumrar och ännu icke kommit till
klart medvetande om sig själf, men hvars oroliga
drömmar sia om framtiden. Därför finns det, trots
all bitterhet, trots hänsynslösheten i skildringen
af eländet, ingen pessimism hos Gorki. Hans
förolyckade individer klaga icke och anklaga icke,
deras smärta kan väl finna luft i förbannelser och
smädelser, men innerst döma de endast sig själfva,
känna att de bära sitt öde inom sig själfva. De äro
stolta och högmodiga, fulla af själfkänsla midt i
förnedringen. Och dessa dystra, skärande
skildringar äro innerst lofsånger öfver människans
skönhet och höghet, de bäras och luttras af en
människotro och en människodyrkan, som är släkt
med Nietzsches. Dyrkan af kraften, af modet och
af geniet.
»De tappras vanvett är lifvets visdom», sjunger
Gorki i den berömda »Sången om falken». Det har
varit hans lott och är hans ära att ha funnit detta
vanvett och denna visdom bland lumporna på en
sophög och spillrorna på stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
