Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kallar det »En lektion i författarskap»
och han skildrar där hur han en vinterafton i
skolan samman med de små bondbarnen författar
en novell, hur han så småningom lyckas intressera
dem för arbetet, sätter deras fantasi i rörelse och
särskildt hos en af dem, tioåringen Fjedka, väcker
till lif en slumrande diktarbegåfning, och han
slutar med följande själfbekännelse:
Fjedka hade nu kommit så i tagen, att han icke
ville gå hem och lägga sig — och hvad mig själf angick,
kunde jag ej — midt under min glädje och min förtjusning
— under resten af kvällen befria mig från en känsla af
ånger, ja, nästan af skräck. Jag kände nämligen, att jag
från och med denna dag öppnat för den stackars Fjedka
en hel ny värld af lycka och — lidanden, konstens värld!
Jag erfor samma rysning som skattsökaren, hvilken plötsligt
fick se en ormbunke som.— blommade. Jag var öfversäll
i medvetandet att jag nu ändtligen funnit »de vises sten»
— konsten att lära en människa uttrycka sina tankar. Men
jag bemäktigades samtidigt af ångest, när jag besinnade
att denna konst för med sig nya kraf — en hel värld
af önskningar som aldrig skulle kunna tillfredsställas inom
det lager af samhället, som mina små, fattiga elever
tillhörde. Jag tyckte mig hafva grumlat ett barns rena,
oskuldsfulla själ och härigenom begått ett helgerån. Men på
samma gång erfor jag den starka glädjekänsla, som griper
hvar och en, hvilken förunnats att se hvad ingen annan
skådat.
Detta är, synes det mig, det vackraste,
djupaste och sannaste, som Tolstoy någonsin skrifvit
om konsten. — Ormbunken som blommade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
