Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pierre Noziére.
Sedan den store franske ironikern i sina
senaste volymer: Uorme du mail, Le mannequin
d’ozier och L’Anneau d^méthyste låtit det
moderna franska samhället passera revy inför sina
af seklernas visdom och dårskap något tröttade
ögon, sedan han, i sanningens och det goda
vettets namn, men utan att därför göra anspråk på
att uppträda som världsförbättrare, pekat på
kräftsåren, tagit slyngelaktigheten vid örat och jagat
fram dumheten ur dess moderna gömslen, har han,
så synes det, känt ett behof att uppfriska sin
själ med ljusare bilder och med tankar, präglade
af den naturens heliga enfald, som alltid varit
honom kär. Han har äfven önskat vittna om sin
kärlek till detta af dumrianer och skälmar för
närvarande så misshandlade Frankrike; han har velat
uppmuntra och smeka efter att hafva agat — han
har agat människorna, det är jorden, den gamla,
till föryngring ständigt mäktiga jorden han vill
smeka. Så har han då i en volym samlat en följd
af minnen från sin egen barndom, sina tidigaste
uppväxtår i detta Seinesträndernas Paris, som en
gång för honom utgjorde världen, och han har
därmed, utan något strängare sammanhang,
förbundit en serie anteckningar från sina resor i
LMle de France, Frankrikes hjärta, med dess
ålderdomliga, på legender rika minnesmärken, och i
Bretagne med dess af den moderna kulturen ännu
tämligen oberörda befolkning. Ty det är förfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
