Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De äro icke alltid präglade af någon djupare
originalitet, men nästan alltid skarpsinniga och
träffande, ofta, i all sin knapphet, mästerligt
formulerade. Man finner där många förträffliga
iakttagelser om den litterära formen, såsom då han
talar om »den oändliga leda vissa epitet måste
erfara, hvilka sedan århundraden lefva tillsammans
med samma substantiv». De dåliga författarna,
säger han, förstå icke detta, de tro att någon
skilsmässa mellan orden icke är tillåten. »Epitetet
bör vara substantivets älskarinna, icke dess
lagliga hustru.» För författaryrkets löjliga och
tragiska sidor har han en skarp blick och spar icke
sig själf, då det gäller att gissla. Man kan väl
svårligen ge en skarpare definition på
författar-fåfänga, än då han låter en författare säga: »Jag
är glad öfver att ha dåligt minne, det bereder
mig alltid ett förnyadt nöje att läsa om mina
böcker.» Djupare träffar han i dessa ord, som
han citerar af en annan författare: »Allt hvad jag
äger af omdöme, klarsynthet, lefnadsvisdom lägger
jag in i mina böcker; jag ger bort det åt andra
och har icke något kvar för mig själf!» —
Bok-stafligen sant, säger Daudet.
Så finner man reflexioner om kärleken, kanske
icke så nya, men kanske icke heller så osanna:
»Mannen och kvinnan, det är två duellanter. Och
kärleken varar så länge det icke finns någon
besegrad, så länge den andra icke har sagt sitt ord,
så länge mannen eller kvinnan icke ger sig fullt
hän, vare sig andligen eller kroppsligen.» Eller
denna roliga episod för en Shakespearekomedi:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
