Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smä detaljerna af den korta samvaron, som blef
den sista. Man ser dem stappla fram på
trädgårdsgångarna, arm i arm, stödjande hvarandra*
dessa båda litteraturens invalider, förstörda af sitt
långa, oaflåtliga arbetslif, brutna, dödsdömda,
kämpande med sina krämpor och sin ålderdom.
Den ene, Goncourt — »mon grand», som Daudet
kallar honom — lefvande en enstörings lif midt
ibland sina konstskatter, ännu efter aderton år
sörjande sin bror Jules, den oersättlige kamraten
och medarbetaren, uppfylld af en naiv,
smärtsam förvåning öfver den storm af ovilja, som hans
nyligen utgifna dagboksanteckningar uppväckt,
genom sina hänsynslöst uppriktiga omdömen om
människor och händelser. Den andre — »mon
petit» kallar honom vännen — omgifven af hustru
och barn, älskad och omhuldad, men utarbetad,
kroppsligt förstörd, sömnlös, så svag, att då
Goncourt måste intaga sängen, han icke mäktar stappla
uppför trappan för att besöka honom; en utnött
känslo- och förnimmelsemaskin, sådan som
Car-riére skildrat honom i sitt mästerliga porträtt.
Båda fyllda af det obotliga svårmod, »den
skymningens melankoli, som vid ålderdomens
annalkande griper de stora konstnärerna, eröfrarna,
vare sig af länder eller af hjärtan, de kvinnor som
varit mycket vackra, alla dem, för hvilka lifvet
ägt triumfer och segrar».
Att skildra detta svårmod var en af de
litterära planer, som Daudet aldrig hann utföra. Han
öfverlefde som bekant endast en kort tid sin gamle
vän och stridskamrat. Med dem bortgingo två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
