Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag nämnde i början af artikeln ordet smycke.
Det är ett ord, som osökt kommer en på tungan
när man talar om Carl Larssons konst. För honom
är konsten det att visa människorna lifvets smycken
— låt oss tillägga att för honom äro de oräkneliga
som blommorna på ängen och stenarna på marken.
Han har i välkända arbeten visat oss sitt hemlifs
smycken; i »Spadarfvet», det redan populära, fast
ännu outkomna arbetet, visar han oss gårdens
smycken, alla dem som han finner under
sysslandet med åker och äng, skog och ladugård.
Denna serie, visande oss tecknaren Carl Larsson
i sitt nuvarande skede, fylld af mandomens hela
kärlek till lifvets realitet, är intressant att jämföra
med de äldre Sehlstedts-teckningarna med deras
prägel af fri, obunden improvisation, den unge
illustratörens förnämsta verk.
Ingenstädes framträder dock denna
konstnärens uppfattning så tydligt som i hans
behandling af det nakna. Det är dock väl
människogestalten som för honom är lifvets skönaste
smycke, där han i föreningen af linjens organiska
uttrycksfullhet och ornamentala karaktär finner sin
största glädje. Han har här på utställningen några
prof på denna sin konst, främst den lilla, absolut
fulländade duk, som han kallar: »Modellen skrifver
vykort». Skulle jag nämna de tre dukar, som yppa
hans mästerskap och hans personliga stil i en
klarhet, fläckfri som kristallens, vore det denna,
det förut nämnda porträttet af fru Alkman och den
lilla duk, som han kallar »Azalea», en förtjusande
idyll af ljus, blommor och hans egen Karin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
