Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par år sedan aflidne Albert m. fl. En af dessa har
skildrat honom för mig som en jättegestalt,
be-gåfvad med en ovanlig styrka, till lynnet inbunden,
men alltid hörd, när han någon gång talade, en god
kamrat och vän, alltid beredd att hjälpa hur svårt
han själf hade det, en oppositionell natur som gick
sin egen väg, men aldrig bråkade, lugn och
behärskad men med eruptioner af vilja, trots,
intellektuell eller emotionell lidelse. Han hade nu sina
»hundår», frös och svalt, men målade tillika. Själf
intensiv arbetare, föraktade han det bland unga
konstadepter så vanliga indolenta genidyrkandet;
han skall en gång grundligt hafva mörbultat en
vän för att bota honom för hans lättja. Hans
be-gåfning och originalitet voro redan denna tid så
framträdande, att han bland kamraterna gick och
gällde för en blifvande storhet. Åtminstone en bland
hans lärare, grefve Georg von Rosen, synes hafva
förstått hvad han var värd, intresserade sig för
honom och skaffade honom en del beställningar på
kopior af gamla familjeporträtt, i hvars utförande
han gaf prof på en förvånande teknisk skicklighet.
Men så inträffade en brytning, antagligen på grund
af Norrmans starka själfständighetskänsla; han
lämnade plötsligt Akademien och inträdde i den af
Carl Larsson ledda målarskolan i Göteborg.
Äfven här fick han anseende som skolans bästa
elev. Efter två års studier ansåg Carl Larsson att
han icke hade mera att inhämta i skolan, utan
rådde honom att gifva sig ut i världen. Kanske
stod hågen till Paris, medlen saknades dock, och
så gaf han sig jämte sin kamrat Albert af till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
