Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glädjande att nämna finner man då en
bestämd och påtaglig sträfvan att återgå till ett
enklare och billigare byggnadssätt än det som
karaktäriserade de sista lustrerna af 1900-talet. Det
dyrbara materialet och den pompösa utstyrseln
anses icke längre oundgängliga ens för storgatornas
rikemansboningar; användandet af naturlig sten
inskränkes i regel till bottenvåningen eller får helt
och hållet lämna plats för den putsade
tegelbyggnaden. Det kan synas underligt och meningslöst,
att sedan väl en reform med svett och möda blifvit
genomdrifven, den redan synes hafva öfverlefvat
sig själf, kastas öfver bord och öfvergifves. Så
meningslöst är det dock icke; ser man en smula
stort på saken, är utvecklingsgången både sund
och naturlig. Det var arkitekterna som ifrade för
införandet af den naturliga stenen som
byggnadsmaterial — i samband med kraf på större
konstnärlighet i utförandet — och under den fattigdom
på offentliga, monumentala uppgifter, som då
gjorde sig gällande, var det enskilda byggherrar,
de lyckades intressera för saken. Här liksom
annorstädes var det genom personligt initiativ, som saken
fördes fram. Sedan väl anspråken blifvit höjda,
sedan uppmärksamheten blifvit fästad på den rika
tillgången af inhemska stenarter, lämpliga för
ändamålet, var det lika naturligt som förnuftigt, att den
publika byggnadsverksamheten öfvertog arfvet och
värfvet, medan de enskilda återgingo till enklare
och blygsammare vanor. Syftet är vunnet,
öfver-drifterna och missgreppen ha korrigerat sig själfva.
Fördelningen är nu eller synes åtminstone på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
