Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bli den rätta. För byggnader af publik karaktär
och mer framträdande betydelse — jag tänker då
icke endast på statens och stadens, utan äfven på
större korporationers, banker o. d. — är den
naturliga stenen, om också icke oundgänglig, dock fullt
på sin plats och man har all anledning att önska,
att den alltjämt må komma till användning. För en
byggnad, som i ett eller annat afseende bör skilja
sig från mängden och draga uppmärksamheten till
sig, som sålunda ur konstnärlig synpunkt erbjuder
en i sig afslutad, hel och isolerad uppgift, är det äkta,
varaktiga och gedigna materialet af stor betydelse
och skall för arkitekten alltid blifva ett önskemål
och ett medel till konstnärlig verkan, blott han själf
har respekt och hänsyn för materialet och en annan,
djupare stolthet än den att få bygga dyrt. Men för
våra vanliga boningshus, som led vid led, i slutna
skaror bilda våra gator, är enklare och mera
enhetlig dräkt icke endast ur ekonomisk, utan äfven
ur konstnärlig synpunkt att föredraga. Det
dyrbara materialet pressar icke endast oskäligt upp
hyrorna, utan lockar äfven byggherrar och
byggmästare till excesser af ofta bedröflig art. Här
står Birger Jarlsgatan som det ständigt varnande
exemplet.
Alltså »tegel och puts», det är godt nog för
våra hyreshus, det är fullt tillräckligt för att
åstadkomma lugna, harmoniska och vackra gatupartier.
Det inbjuder till enkelhet, utan att tvinga till afkall
på prydlighet, det förmanar arkitekten att hålla
sig »i ledet» och ger honom dock tillfälle att låta
sin egen personliga konst, om han har någon sådan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
