Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Föremålen i detta rum bilda så att säga hinder
för denna allmänna djuprörelse, plan som icke
vika, men genom rörelsen erhålla de dock volym
och, i den mån de äga vissa af erfarenheten gifna
kännetecken, en bestämd volym, d. v. s. plastisk
form. På detta sätt kan man säga, att alla
rums-förhållanden och alla formväxlingar afläsas
framifrån och bakåt. På denna allmänna
dragningskraft mot djupet beror det att bilden blir
lefvande.
Tillämpadt på konsten är detta intet annat
än den i den grekiska konsten härskande
reliefuppfattningen. Denna reliefuppfattning är
bestämmande för konstens ställning till naturen, den är
så att säga den form, i hvilken konstnären gjuter
naturen. Saknas den, så betyder det en brist på
konstnärligt förhållande till naturen; i den finner
först den tusenfaldt skiftande åskådningen sin
tyngdpunkt, sin jämvikt, sin klarhet. I alla bildande
konster är den nödvändig, verkar på samma sätt
som en allmän regel, hvilken allt underordnar sig.
Konstverket erhåller därigenom först en enhetlig
måttstock, och denna enhetlighet är konstens
egentliga formproblem. Först i den erhåller
natur-framställningen sin konstnärliga invigning och det
gåtfulla välbehag konstverket utöfvar beror endast
och allenast på det konsekventa genomförandet
af denna reliefuppfattning.
Sedan Hildebrand på detta sätt, med en helt
annan grundlighet och beviskraft än jag i den
starka förkortningen kunnat återge, behandlat
rumsföreställningens betydelse för konsten, ägnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
