Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilket naturligtvis var af olika värde. I allmänhet
skilde sig spelsättet ganska betydligt från det,
som gjorde sig gällande i hufvudrollen,
hvar-igenom helhetsintrycket blef lidande. Den
vackraste prestationen näst herr Lindbergs var fru
Sandells i Ophelias roll, d. v. s. i
vansinnighets-scenen. Denna scen återgafs af skådespelerskan
med en känslig fantasi, som kastade ljus öfver den
vansinnigas förvirrade tankar och som gjorde ett
gripande intryck. Mindre lyckadt var däremot
åter-gifvandet af rollens föregående del, allt för patetiskt
och öfverdrifvet i uttryckssättet.
Fru Fahlman var en drottning, som man icke
gärna kan tänka sig bättre hvad apparitionen
beträffar, och hon utförde äfven rollen på ett
beröm-värdt sätt. Herr Personne som Polonius var något
ojämn, men hade många roliga pointer, och som
Laertes gjorde sig herr Skånbergs ståtliga figur
förträffligt gällande. Herr Örtengren skulle vara en
mycket acceptabel konung, om han ansträngde sig
något mindre.
Mot uppsättningen kunna åtskilliga
anmärkningar göras. Belysningseffekterna voro allt för
skarpa, och förtogo all illusion i vålnadens
uppträdande. Det är underligt att man icke kan lära
sig inse, att skall man få fram någon mystik på
scenen, så är det icke genom kalkljus och dylikt,
utan tvärtom genom mycket dämpadt ljus.
Dekorationen till den andra tablån var fullkomligt
ofattlig; något så meningslöst borde icke få förekomma
på en scen, som vill anses för landets främsta. Och
nog kunde man kostat på en bönpall åt konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
