Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Vasa.
18 okt.
Det kan i första ögonblicket synas något
godtyckligt att Strindberg sammanfört sitt
ungdomsdrama »Mäster Olof» och sina nu, ett fjärdedels
sekel efteråt, diktade dramer: »Oustaf Vasa» och
»Erik XIV» till delar af en sammanhängande cykel.
Helt säkert hade han icke, när han diktade »Mäster
Olof», någon tanke på en sådan fortsättning.
»Mäster Olof» är ett i sig helt, afslutadt drama,
hvars idéinnehåll uttömts, när den sista repliken
faller. Med detta »affälling» som slungas honom
i ansiktet af den unge entusiasten, som nu i sin
ordning begynner, där han själf en gång begynte,
är mäster Olofs, reformatorns, saga slut, dramats
idé kräfver här icke någon fortsättning, och
faktiskt torde vara, att ingen väntat någon sådan.
»Oustaf Vasa» är icke heller — jag talar nu
om dramat som idé och frånser det historiska
sammanhanget — någon fortsättning på »Mäster Olof»,
den är ett återupptagande af samma ämne till ny
gestaltning, med i ett och annat afseende nya
synpunkter, men i grund och botten samma
känsloinnehåll, samma patos, samma
lifsuppfatt-ning. Det ligger, som sagdt, ett fjärdedels sekel
mellan de båda diktverken, däraf de olika
synpunkterna. Det ena skildrar den reformatoriska
uppgiften i aningens, framåtskådandets ljus, det
andra i minnets, tillbakaskådandets; det ena
formar den som en kort, brusande ungdomsgärning,
som hastigt når sitt mål och skjuter öfver
detsamma, för att så brytas och kastas tillbaka, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
