Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domligt advokatorisk formulering af satserna,
liksom hos parter, talande inför rätta, hetsande upp
sig till gräl, slutande med en våldsam katastrof,
eller —- någon gång — mynnande ut i en tillfällig
försoning. Och dialektiken i denna dispyt är
alltid såväl i tankegången som i formuleringen
Strindbergs egen.
Men med denna, i mina ögon mycket
väsentliga inskränkning är det fullt af karaktäristiskt
anlagda gestalter i dramat. Främst står,
bredvid konungen, magister Olaus, den f. d.
reformatorn, som blifvit klok af lifvet, lärt att
resignera, begränsa sig, taga sin plats och fylla
sin plikt, utan att fråga för mycket och utan
att vilja se för långt, finnande sig i att vara ett
verktyg i konungens hand, och dock bevarande sin
klarsynthet och sin kritik gent emot honom. Så
är det Herman Israel, den liibeckske rådmannen,
som med sin naturs sunda, trygga jämvikt förstår
att dela lika mellan statsklokhet och vänskap,
försiktighet och uppriktighet, pliktkänsla och
medkänsla, en sällsynt klar och harmonisk gestalt i
Strindbergs diktning. Vidare några dalkarlstyper,
förträffligt karaktäriserade i några få repliker.
Och så representanterna för den unga
generationen, prins Erik, Göran Persson, Jacob Israel,
Olaus’ son Reginald, alla varianter af en och
samma typ, den desillusionerade, tvifvelsjuke,
viljelöse och hållningslöse ynglingen, barn af en
om-störtningstid, som rifvit ner alla gamla ideal och
ännu icke hunnit bygga upp några nya.
Hufvud-figuren bland dem, prins Erik, är genialiskt an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
