Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick åter verkar han blott som en mask, bakom
hvilken vi höra Strindbergs egen stämma tala.
Han har icke diktat sig in i konungens gestalt,
det synes som om han tagit den till förevändning
för att få dikta om sig själf.
Detta gäller icke endast kung Oustafs
dominerande gestalt — mer eller mindre gäller det
äfven så godt som styckets samtliga figurer. Skarpt
och liffullt individualiserade i själfva
konceptionens ögonblick, då författaren ställde in dem i
dramats ram, skjutas de sedan allt emellanåt
vårdslöst åt sidan för att gifva plats åt författaren själf.
Att detta intryck blir så starkt, som det ofta blir,
beror till stor del på dialogen, med sin genuint
Strindbergska dialektik, utan skiftningar lagd i
munnen på alla dramats personer. Dramat tar
sig hos Strindberg — särskildt under de senare
åren — gärna form af dispyt, en oafbruten,
hetsig ordväxling, stundom höjande sig till en kamp
mellan viljor, personligheter eller andliga makter,
stundom sänkande sig till ordbyte och gräl.
Strindbergs människor tala sällan med hvarandra, de
tvista; liksom deras själslif är en ständig kamp
mot inre och yttre makter, är deras tal en ständig
dispyt, alltid fyndig och slagfärdig, stundom
skarpsinnig och djuptänkt, alltid hetsig, stundom ovettig,
när blodet stiger åt hufvudet och skälen tryta
utmynnande i okvädinsord. Så äfven, och i
utpräglad grad, i detta drama. Om man granskar
snart sagdt hvarje scen, skall man finna den
formad som en förtäckt eller ohöljd ordväxling, med
hugg och mothugg, bevis och kontrabevis, en egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
