Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släta öfver dem. Herr Skånberg spelade Erik XIV
ungefär på samma sätt som han spelade Kristian
II, tröttande monotont, trots alla växlingar mellan
ursinne och sentimentalitet, hånskratt och gråt.
Skådespelarens sätt att behandla rösten, låtande
orden flyta öfver i hvarandra utan nyanser och
utan betoningar, liksom i en oändlig trumhvirfvel,
gör dessutom att man har svårt att urskilja hvad
han säger. Det man kan berömma är den
förträffliga masken, den ståtliga figuren och, som alltid hos
denne skådespelare, den goda viljan.
Denna är äfven det mest erkännansvärda i herr
Örtengrens Göran Persson. För öfrigt är figuren
slående lik en mängd andra figurer i
skådespelarens rika repertoar; trots användandet af alla
sina tekniska hjälpmedel lyckas han icke förläna
gestalten det drag af demonisk höghet, som den
bör besitta. Det är icke skådespelarens fel, han
saknar temperamentet, och däremot hjälper ingen
teknik, äfven om den är mycket finare och rikare
än herr Örtengrens. Den stora scenen i fjärde
akten gjordes med mycken energi men föga fantasi;
särskildt borde det konventionella hånskratt,
hvarmed skådespelaren slösar, förvisas till teaterns
skräpkamrar med annat föråldrat gods.
Fru Holmlunds Karin äger många goda
detaljer, men till någon helhetsbild har hon icke
lyckats förena dem. Gestalten faller sönder i
stycken utan organiskt sammanhang: den enkla
till och med litet simpla tärnan, för hvilken hon
fann de mest öfvertygande uttrycken, den stolta
och själfmedvetna drottningen, den hängifna kvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
