Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trycksfullhet, tonfall af en tyngd och ett patos,
som våra bortklemade öron nästan vagra att
mottaga, en mimik, som, hur mästerligt behärskad
den än är, ständigt sträfvar till det yttersta, rent
fysiologiska uttrycket. Se där en konst, vid
hvil-ken vi sannerligen icke äro vana, och som nästan
synes för stort tilltagen för våra scener. Man
tänker sig Mounet-Sully ovillkorligen på en antik
teater, under öppen himmel spelande inför en
publik af borna, om ock kanske obildade
konstnärer, och man förstår, att hans »Oedipus»
betecknar höjdpunkten af hans konst.
Det är sant, lidelsen får stundom så
våldsamma uttryck, att den synes spränga det
konstnärliga skalet. Men i själfva verket gör den det
icke, åtminstone icke numera. Och jag tror, att
det är därpå det beror, att han stundom, i de
starkaste momenten, lämnar en oberörd. Man har
intrycket af beräkning i denna skenbart lössläppta
lidelse, hans egen känsla är icke alltid på
jämnhöjd med uttrycket, formen är icke alltid fylld af
ett lefvande innehåll. Och det är då man säger,
att han slår öfver.
Hans »Othello» ger i främsta rummet en
sällsynt stark och öfvertygande bild af den främmande
rasen, mannen som endast med svårighet bär den
civilisations bojor, i hvilken han blifvit inkastad,
och hvars innersta känslor, föreställningar och
lidelser ständigt stå på språnget till uppror. Det
lefver hos honom minnen af vildmarkens lif, af
djurens hejdlösa instinkter, en ständig längtan till
det gränslösa, en åtrå efter att förintas i sina pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
