Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det därför att de bilda hufvudmomenten i själfva
uppgiften, de höjdpunkter, från hvilka man får
öfverblick öfver den rikt skiftande framställningen.
Det är första aktens inträde på scenen, då hon
kommer, djärf i sin naivitet, för att utkräfva det
lofvade kungariket, med ett förväntansfullt leende
på läpparna, ett leende, som gömmer på tio års
drömmar, längtan och förhoppningar, och som i
sin obestämda tjusning har något af mystiken i
Lionardos kvinnoansikten. Det är andra aktens
scen med Solness, då hon för första gången skönjer
hur hennes drömmars hjälte ser ut i
verkligheten, och då hennes ungdomliga idealitets vrede
lyser öfver honom och upprättar honom. Det är
isynnerhet tredje aktens slutscen, då hon, efter
samtalet med fru Solness, ett ögonblick låter
drömmen glida sig ur händerna, sitter där modlös,
frysande inför verkligheten, för att så med ett
beslutsamt språng åter rädda sig öfver i fantasiens
rymder; då hon frestar det omöjliga: att göra
verkligheten till fantasi, och har ett ögonblick af
vild och hänsynslös triumf, af underbart klingande
jubel före det slutliga fallet. Så som denna scen
återgafs af fru Dybwad, gjorde den ett oförgätligt
gripande intryck.
Tillsammans med denna Hilde har Lindbergs
Solness åtminstone delvis vuxit och fördjupats
sedan sist. I öfverensstämmelse med sin naturell
har han betonat grubblaren, den i sitt eget ödes
gåtfullhet fångna fantasimänniskan starkare än den
hänsynslösa kraftmänniskan, ja, alltför starkt, ty
det kommer någon gång något gråtmildt i stäm-
8. — Ett decennium. 111.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
