Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tror man detta och hoppas man på en sådan
scenisk revolution, uppfattar man August
Lindbergs senaste företag icke blott såsom ett
intressant experiment, utan såsom en verkligt
betydelsefull insats, ett uppslag, som har lifvet med sig och
framtiden för sig. Icke som skulle jag mena att
dylika uppläsningar skulle vare sig nu eller i
framtiden kunna helt ersätta dramatiska föreställningar,
något mer än en öfvergångsform och som sådan
tillfällig, äro de väl icke, men de visa med hvilka
små och enkla medel en scenisk illusion och ett
dramatiskt intryck kunna åvägabringas, om blott
tvenne förutsättningar finnas: ett äkta diktverk att
tolka, en lefvande och skapande fantasi i
tolkningen. Det är därför jag tror dem vara
fruktbärande och betydelsefulla mera än för stunden.
En mera radikal förenkling kan icke gärna tänkas;
här är hela den sceniska apparaten struken,
gestaltningen finnes blott i uppläsarens fantasi, och
illusionen beror uteslutande på denna fantasis
förmåga att fängsla andra, genom röstens, minspelets,
den antydande åtbördens makt meddela åt andra
sina tänkta bilder.
Det vanskliga härvidlag, den afgörande
svårigheten att besegra, är att finna det rätta lagom, att
icke gifva för litet, men icke heller för mycket.
Oer man för litet, sviker illusionen, ger man för
mycket, brister den lätt; ett fullt utfördt spel riktar
åhörarnas uppmärksamhet på, att den sceniska
apparat, som hör samman därmed, fattas, och så
faller den sköra fantasibilden i stycken. Den
norske skådespelaren Henrik Klausen, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
